Slutligen en slutsats.

Jag behöver kroppslig närvaro för att utvecklas som dramatiker och skriva personliga pjäser. Den närvarande kroppen kan ses som en förutsättning för att både jag och och mitt skrivande ska utvecklas. Att skriva med den närvarande kroppen kräver en bra balans mellan det estetiskt intuitivt- och det rationellt analytiska förhållningsättet. Fortsatt behöver den närvarande kroppen stor kroppslig kännedom, ett holistiskt synsätt och en syn på kroppen som instrument, god självkännedom och självkänsla. En tydligare frigörelse från mitt förflutna och lösa upp oupplösta hinder som känslor, minnen och upplevelser, smärtpunkterna är bra utgångspunkt för den närvarande kroppen. Den behöver också vårdas, aktiveras och mer eller mindre kontinuerlig underhållning i form av kreativ sysselsättning, kroppsliga övningar och kunna hantera olika andningstekniker. Den närvarande kroppen kan uppnås både enskilt varsomhelst om situationen är den rätta. Den trivs väldigt bra ihop med andra, i kreativt skapande.

Begreppet den närvarande kroppen, dess innebörd och betydelse för mig, har växt fram i en längre process under utbildningen och insikterna och tankarna är färska i mitt medvetande. För att gå vidare med min nya kunskap i ämnet har jag fått inspiration från yogan och en utvecklingsmodell som innebär att utveckla en positiv frågeställning eller affirmation: I tre månader: Få in tanken/betydelsen i systemet/kroppen. Nästa tre månader: Etablera. Och sista månaderna: Befästa.

Argument mot slutsatsen: Idén om den närvarande kroppen ställer jag ganska höga krav på att både utveckla mig själv och mitt skrivande. Det kan bli en press att uppleva närvaro för att skriva. Det är alltför många komponenter och delar som ska samverka för att ens komma i närheten av den närvarande kroppen. Är det ens möjligt?

Som jag beskriver förutsättningarna av den närvarande kroppen är den en både lång och stundtals smärtsam väg att gå och borde finnas andra vägar att gå för att utvecklas och skriva dramatik. Måste alla mina pjäser vara personliga. Räcker det inte med att de är roliga och underhållande och berör på så sätt? Det ställer höga krav om jag alltid måste vara personlig i det jag skriver. I min slutsats beskrivs den närvarande kroppen nästan som en metod för bland annat utveckla kreativt skrivande. Om begreppet närmar sig en metod behöver jag vara klarare över innebörden av begreppet och hitta tydligare användningsområden. Borde jag inte lägga ner mer tid på skrivandet än att försöka hitta närvaro som måste omvårdas och underhållas?

För:

De närvarande kroppen är en förutsättning för kreativt skrivande. Det leder även till bättre hälsa, självkännedom och välbefinnande. All form av kreativt skrivande blir en mer naturlig och prestationsfri sysselsättning. Bättre samverkan mellan kropp och tanke gör att jag blir en bättre fungerande människa så att mitt skrivande också för en positiv utveckling. Närvaro, och inte minst kroppslig närvaro är en förutsättning för allt konstnärligt arbete. I närvaron upptäcker jag både mig själv och andra. Jag och min omgivning blir tydligare och mer lätthanterlig. Det borde satsas mer på det på framförallt skrivarlinjer och utbildningar som vill undervisa i kreativt skrivande. Skrivande som handling är till stor del närvaro i sig.