Denna essä handlar om regikonstens dialogiska väsen. Utifrån mina egna erfarenheter som regissör skriver jag om ett par av mina teateruppsättningar. Jag undersöker frågor om vilka faktorer som kan ha påverka repetitionsperioderna. Hur kan en och samma regissör fungera så olika? Hur kan den ena teateruppsättningen gå som en virvlande dans medan nästa havererar? Kan det vara dialogen med skådespelare som är avgörande för om ett samarbete bär eller brister?

Min utgångspunkt för essän är att regikonsten är dialogisk och att utan dialog och samförstånd med skådespelarna faller samarbetet samman. Genom att jämföra olika repetitionsperioder för jag ett resonemang kring vad som är betydelsefullt för en kreativ och trygg repetitionsperiod. Jag problematiserar begreppet dialog och använder mig av filosofisk litteratur för att undersöka relationen regissör och skådespelare. Att tala om en dialog är lätt men att fånga ordet i en betydelse utmanar. Mina teoretsiak referenser är framförallt Martin Bubers dialogfilosofi, Jakob Meløe och Hans Skjervheim.