Projektet bygger på åtta veckors fältarbete på en oberoende teater i Peking våren 2017,baserat på antropologisk och konstnärlig metod. Det är ett försök att utveckla begreppet konstnärlig etnografi, samt tillämpa det praktiskt. I detta är konsten inte huvudsakligen en produkt eller en presentationsform, utan ett sätt att tänka, att förhålla sig till världen. Materialet består av fältanteckningar, video, foto, rörelsematerial, personliga berättelser, minnen av dofter, ljud och smaker och någonting så vagt som stämning – stadens tempo, känslan i en repsituation…

Hur kan scenen förmedla en plats och dess människor? Kan jag levandegöra mina upplevelser så att de blir angelägna för någon annan än mig själv? Det praktiska arbetet utgör ett försök att besvara dessa frågor. Vilka bilder har vi, och vad ser vi när vi speglar oss i varandra? Vad betyder det att våra världar redan är sammanflätade? Spegeln som bild och lek, träder fram både som tema och metod. Begrepp som exotism, representation och mötet med den andre diskuteras, liksom växlingen mellan identifikation och främmandegörande (”othering”) som en grund för förståelse. Hur påverkas människors liv av Kinas snabba samhällsförändringar, balansgången mellan socialism och kapitalism? Och vilken roll har scenkonsten i detta? Här diskuteras frågor om yttrandefrihet, liksom relationen mellan politik och spelstil, så kallad ”fejk realism”. Frågorna knyts samman genom en diskussion om autenticitet, följd av en betraktelse om utanförskap, för att slutligen återvända till det personliga mötet, till en berättelse om kontaktsökande – om vänskap.

This project is based on eight weeks of fieldwork at an independent theatre in Beijing in the spring of 2017, based on anthropological and artistic methods. It is an attempt to develop the concept artistic ethnography, and apply it practically. In this, art is seen not mainly as a product or a form of presentation, but as a way of thinking, of relating to the world. The material consists of field notes, video, pictures, movement material, personal stories, the memories of smells, sounds and tastes and of something as vague as atmosphere – the pace of the city, the feeling of a rehearsal situation...

How can the stage render a place and its people? Can I bring my experiences to life, making them relevant for anybody else? The practical artistic work with an exposition is an attempt to answer these questions.

What images do we have, and what do we see when we mirror each other? What does it mean that our worlds are already intertwined? The mirror as image and play appear both as a theme and a method. Concepts like exoticism, representation and the encounter with the other are discussed, as well as the movement between identification and othering, contributing to understanding.

How are people’s lives affected by China’s rapid social changes, balancing between socialism and capitalism? What role do the performing arts have in this? Questions about freedom of expression are discussed, along with the relation between politics and styles of acting, the so called “fake realism”.

The research questions are tied together in a discussion of authenticity, to finally return to the personal encounter and a story of seeking contact, of friendship.