1980 började jag på mimlinjen på Danshögskolan i Stockholm. Jag hade just fyllt 20 år. Vi var fem studenter som hade kommit in på inträdesprov inför en jury på våren. Stanislav anordnade dessutom individuella, där han ensam utgjorde juryn, och där ytterligare fem antogs. Vi var två som hade gått på yrkesförberedande och en från yrkesutbildningen på Balettakademien, en hade gått på Teaterstudion någon hade ingen erfarenhet av teater, en var musiker, någon hade spelat gatuteater utomlands. Adressen var Blasieholmstorg. Undervisningen bedrevs två trappor upp. Stanislav hade ett kontor och omklädningsrum på gatuplan. Lokalerna hade mer en atmosfär av en gammal våning än en skola. All huvudsaklig undervisning skedde i den enda salen; danslektioner, mimlektioner, akrobatiklektioner samt scenframställning. Det var en sal med stuckatur i taket men den var en aning nergången med sprickor i väggarna, urblekta gardiner, några gamla strålkastare och en balettstång. Stora speglar med guldram satt på väggen och på kortsidan stod en vit träbänk. Den vita bänken som alla mimklasser har suttit på medan de tittat på varandras etyder och våndats inför att stiga fram och visa sina egna alster för den stränga mimläraren. En sal, en lärare i mim, en klass på tio studenter. Mimklassens unga kvinnor och män delade ogenerat omklädningsrum och dusch. Plåtskåp stod provisoriskt uppställda.  Ett rum användes som uppehållsrum tillika matplats, inrett med ett kylskåp, några enkla soffor och ett bord. Det var allt.  Efter den fysiska träningen på förmiddagen med morgonlektion i dans och tre timmar mim var vi hungriga, men det var ganska stressande att äta eftersom akrobatiklektionerna låg direkt efter den korta lunchen. Vi åt vår medhavda matsäck och kastade oss in i uppvärmningen på akrobatiken som var tjugo - trettio kullerbyttor framåt med "tour en l 'air" (en piruett i luften) mellan varje kullerbytta och lika många bakåt.  Inför tredje året på utbildningen (1982), flyttade vår klass till lokaler i Teaterhögskolans hus på Södermalm. Högst upp och längst bort i huset fick vi två nyrenoverade salar för vår räkning samt separata omklädningsrum. Stanislav fick ett eget kontor mellan salarna.  Vi studenter fick skolkamrater och en riktig matsal med servering.  Det kändes skönt. Så kom vi att vistas i Teaterhögskolans hus, men fortfarande höra till Danshögskolan. Skolorna hade inget samarbete.  Drygt tio år senare, 1993, blev Mimlinjen en del av Teaterhögskolan.