I början av den här essän nämnde jag att jag varit medveten om att en stor potential varit otillgänglig för mig därför att jag har stängt av kroppen. Jag preciserade aldrig då vad det egentligen betydde. Vad är det den där potentialen har handlat om? Och har jag hittat den? Så här tänker jag just nu, när jag vändes upp och ner och blev Törnrosa fick jag tillgång till resurser inom mig själv som jag för länge sedan paketerat in i vackra tyger, knutit ett band kring och sedan lagt i en låda som inte har öppnats sedan dess. Inte förrän nu, inte förrän jag hängdes upp och ner och lådan öppnades av sig själv och stjälpte ur sitt innehåll. En känsla jag gång på gång upplevde i Tallinn var att jag både var gammal och ny. Långt senare, hittade jag ett annat tarotkort, i en mycket modernare kortlek än Raider-Waite-Smith, som visade just det. Det är ett gammalt träd, med sin tjocka och erfarna stam, fortfarande fullt frisk och levande, men ur stammen växer ett sprött, vitt glänsande och blommande träd. Det nya trädet är inte uppkommet ur ingenting, utan ur det gamla, dess begynnelse till att kunna växa har hela tiden funnits där latent. Så det nya i mig är inte nytt, det är något som har funnits i mig, något som varit levande men slutet, något som nu öppnats och tagit form. Det där spröda trädet kommer från den Helena som både med och utan reservationer, både med och utan skyddsutrustning dansade, sjöng, sprang, vrålade, lekte, stod på scen och njöt av att synas och höras. Hon fanns både när jag var barn och tonåring och jag har saknat henne. Hon gjorde det hon ville även om hon brydde sig om vad andra tänkte och tyckte om det, men viljan var starkare och därför den som styrde henne. Den Helena gömde sig inte, hon var inte sköldpaddan. Hon kom senare. Och ja, jag har fått tillbaka hennes resurser. Jag ska förvalta dem så väl jag kan, genom att utgå från kroppen, sedan får resten följa efter. För nu ska jag vara en författare med kropp.