”… Det regnar blötsnö. Jag står högst upp på taket. Jag är bararmad. Pälsmössan skyddar mig. Jag dansar med en svala som flyger förbi. Jag känner mig helt fri i kroppen. Jag kan se långt över taknockarna. Jag känner snöregnet mot mina armar. Kylan mot kroppen. Skyddet från gummistövlarna och mormors pälsmössa. Jag känner mammas scarf mot min hals. Jag låter kroppen röra sig som den vill. Tar in platsen jag står på, allt jag hör och känner. Efter ett tag testar jag att släppa all skam. Släppa den från kroppen. Axlarna sjunker ned.” (Kroppsminne från vårterminen 2019)

I den här essän beskriver jag min resa genom magisterprogrammet svarta speglar. Jag har under det här året arbetat med att läka och hitta tillbaka in i min kropp. Jag har letat efter dansen i kroppen, min dansröst och strävat efter att hitta den autentiska dansrörelsen i min kropp. Hitta in till kärnan.

Jag har sett den här utbildningen som en hjärt- och lungräddning på danshanna. Jag upplevde att danshanna höll på att försvinna från mig. Om danshanna dör, dör Hanna. Jag behöver danshanna. Så jag behövde rädda livet på henne. Eller väcka henne. Jag har alltid förknippat dansen starkt med lusten att leva. Livslusten. Viljan till liv. Livsgnistan. Dansen är som mitt syre. Den elektriska pricken. Den gudomliga energin. Det magiska. En total närvaro i kroppen. En levande närvaro, danskänslan.

Jag har genom utbildningen fått syn på vad jag vill sträva mot, vad jag vill kämpa för och vad jag vill släppa taget om. Jag har fått med mig ett annat mod. Jag har börjat minnas att jag en gång varit modig. Att jag en gång kände mig stark och slogs för det jag trodde på och för det jag brann för. Jag har fått syn på vad jag gör och vad jag inte gör som konstnär och människa. Jag har blivit speglad. I andra och i mig själv.

Det har varit ett fantastiskt år. Jag har älskat allt. Det var en känsla av att komma hem till någonting. Till min kropp. Med hjälp av gruppen och övningarna hittade jag hem till min kropp och i den fann jag dansen.

Hanna