Att ljud kan skapa en illusion av en plats visste jag redan, efter att ha arbetat med filmljud i hela mitt yrkesliv. Men är det bara en effekt av det ”audio-visuella kontraktet” som Chion skriver om 6 eller skulle det fungera i den verkliga, icke medierade världen också? När vi sitter i en biograf är vi beredda på att bli ”lurade”; vi har betalat för att bli det. Det samma gäller i viss mån när vi går på en konstutställning och upplever ett ljudverk. I vardagslivet är situationen en annan. Trots det verkar det som om vår upplevelse av en plats till stor del styrs av vad vi hör, även om det motsägs av det vi ser och ”vet” om den. När jag provade inspelningen av tunnelbanestationen i ateljégången i skolan, sprang människor ut ur sina kontorsrum tre våningar upp, för att titta om det faktiskt körde ett tåg genom huset. Jag hade inte tänkt på att jag borde förvarna om mitt prov… När jag sedan spelade upp inspelningen under forskningsdagarna, kunde jag se hur människor flyttade sig i ateljégången för att lyssna från olika positioner. Det är verkligen en intressant upplevelse att låta sig bli lurad av sina sinnen! En del av förklaringen till den starka illusionen är säkert att ljuden upplevs i skala 1:1. Ateljégången är lika lång som tunnelbaneperrongen. Inspelningen från centralstationen skapar, när den spelas upp, ett utsnitt av den stora centralhallen, som ger en känsla av att rummet fortsätter bortom högtalarna. De två miljöerna har båda mycket högt i tak, vilket säkert förstärker illusionen. Ljudet av steg och röster ger information om vad som pågår omkring oss, den inspelade akustiken är information om rummet, hur stort det är och vilka material det är byggt av.
Svaret på min ursprungliga fråga är otvivelaktigt ja. Det går att skapa en ”plats” med hjälp av ljud, ett stereofält som är stort nog att röra sig i, och så stabilt så att man inte tappar den rumsliga upplevelsen, även om man kommer nära en av högtalarna. Nästa fråga blir då vad kan man använda den här kunskapen till?Det skulle vara intressant att spela in miljöer till film på det här sättet. Särskilt om man ska mixa i Barco Auro eller Dolby Atmos. Man kan absolut använda tekniken till ljudinstallationer eller ljudverk, speciellt om man vill att publiken inte ska sitta stilla och lyssna. För mej har det här arbetet fått mej att intressera mej för en annan aspekt. Genom att förvandla en välkänd miljö kan man undersöka vem man egentligen är i olika situationer och miljöer. Jag är antagligen inte samma person när jag går omkring i skolans korridorer som när jag går på en strand på semestern. Så om jag spelar ljuden från stranden i korridorerna på jobbet, kommer det förändra hur jag känner mej och hur jag agerar? Jag gjorde ett experiment i vårt lunchrum på skolan. Nu under Coronarestriktionerna är det ofta en tom och tråkig plats där man ofta kan sitta helt ensam och äta sin lunch. Så, jag gjorde ett ljudlandskap med ljudeffekter från mitt arkiv, som förvandlade ena delen av lunchrummet till en tjusig resturang med barpianist och stillsamma samtal och bestickljud.Den andra änden gjorde jag till en glatt stimmig engelsk pub, och i pentryt spelade jag ett tyskt resturangkök. Förändringen var slående. När man kommer in i lunchrummet, kommer man in i det tyska köket med slammer och röster, och sen kan man välja om man vill sitta i den tjusiga resturangen eller om man föredrar att äta lunch i den glada puben. Oavsett var man sätter sig så hör man fragment från den andra delen. Det blev betydligt trevligare att äta lunch i den miljön. Detta är vart det här projektet kommer att föra mej härnäst, att förändra bekanta platser för att utmana vår känsla av att tillhöra / vara utanför och vara främling i en miljö.
Stockholm: Stockholms konstnärliga högskola , 2020. , p. 6