Efter att ha ägnat mig åt continuots roll i ett secco-recitativ i en kort men intensiv period känner jag att många av mina ursprungliga frågor nu besvarats. Det har varit otroligt givande att ha grävt i facklitteratur för att få verktygen jag sammanställde bekräftade. I början kunde dessa efterforskningar kännas lite “torra” då de inte alltid var kopplade till praktiken men jag har genom mitt egna testande vid cembalon kunnat koppla teori och praktik och ur essensen av källorna slagit fast att det viktigaste är att ta vara på friheten som finns i recitativen. Meningen är ju att lyfta fram dramat på ett övertygande sätt och framförallt att reagera på sina medspelare (continuo/sångare). Jag märkte ännu en gång hur viktigt det är att göra det förberedande arbetet. Jag är van vid att jobba med text, översättningar, karaktärsanalys, etc. och använde mig av samma princip i recitativen för att få en djupare förståelse för vad som pågår i scenen/texten. Det gjorde att jag hade en större glädje att experimentera och gestalta recitativen eftersom jag förstod vad 16som händer och vad som kan förändras, som när man belyser en kort berättelse från olika håll eller försöker berätta det på olika sätt. Dessutom kände jag mig som en aktiv del av dramat vilket förde med sig friheten att gestalta recitativen både genom att ge och ta impulser. För att snabbast/bäst kunna reagera på sångaren/sångarna och ge passande impulser behöver jag ha koll på texten och dramat i recitativen– då blir jag också mera kreativ, märkte jag. En annan viktig punkt jag tar med mig kommer efter att ha lyssnat på många olika inspelningar och det är att det finns mycket subjektivitet i gestaltandet av ett recitativ: vad tycker jag låter bra, vad vill jag understryka/lyfta fram, etc. Även olika fackböcker nämner att det inte är möjligt att i textform beskriva sättet att spela continuo. Du behöver lyssna på någon som spelar det för att lära sig spelsätt och framförallt bli inspirerad att skapa egna.