Under vårt examensprojekt “Krisevangelier” dröjde det länge innan vi fick bekräftatvilken studio vi skulle vara i. Under denna ovissa tid var jag tvungen att börja skissautan att veta om vi skulle vara i en av Blackboxarna i D-huset. Eller i en blackbox iT-huset. Samtidigt gjorde jag även ett projekt i turneformat som även där hade ovissspelplats men som slutligen hamnade på Stadsteaterns gästspelsscen Kilen.Jag har i dessa båda processer reflekterat mycket över dessa olika rums möjligheter ochutmaningar. Att börja skissa innan man vet spelplats var för mig väldigt svårt. I deförsta skisserna för Krisevangelier bestämde jag mig därför bara från att utgå från entom box, utan att skissa in gradäng eller plats för entréer eller sortier. Jag upptäckte attutan ett riktigt fysiskt rum att förhålla mig till blev mina skisser mer som platta bildytormed lite djup. (Bild 1-2)Jag insåg då att utmaningen och möjligheterna som det fysiska rummet ger mig redan iskissprocessen är viktig för mig att ha. Och därför bestämde jag mig för att jobba medfrågeställningen Hur påverkas jag av och hur förhåller jag mig till det konkreta fysiskascenrummet/scenen i skapandet av scenografi?Frågeställningen är relevant i förhållande till andras arbeten och i samhället i stort dårummet alltid är något som alla scenkonstmakare måste förhålla sig till. Man skullekunna hävda att det fysiska rummet/spelplatsen faktiskt är det som kommer allra först ien scenkonstproduktion, och den första nyckeln ett team kan få i processen av att skapascenkonst