Hela året på svarta speglar har varit en lång resa. En lång resa som tog mig vidare och djupare inåt mot min kärna. Det är något jag längtat efter och velat komma till, men inte vetat hur jag skulle ta mig till själv, på den konstnärliga arenan. Svarta speglar lämnar avtryck i mig. För mig är vetskapen om att denna utbildning finns ett landmärke i sig. Att det finns en holistisk utbildning där både kropp och själ får vara med och där misslyckandet är en gåva och där undersökandet tas till sin spets varje dag.
För mig har det här året känts som en gåva. En gåva jag inte trodde fanns. Svarta speglar innehåller så många djup och öppningar och som visat sig tydligt under tid. För mig har utbildningen handlat om att våga öppna sig och möta sig själv som människa och konstnär.
Det finns många teman som kommer igen i min underökning kring mitt uttryck och konstnärlighet. Ett tema är skam. Skammen dyker upp i många former, både personligt, i konsten och kring konsten. Att skapa är ett personligt uttryck och de strukturer vi bär på följer med oss in i arbetet. Jag har skapat starka föreställningar men samtidigt skämts över mig själv, vilket har lett till att jag hållit mig själv tillbaka. Jag har använt mig av en del av mig men inte hela. Min resa fortsätter mot att använda hela mig. Det är viktigt för mig att reflektera och förstå mig själv, vart jag kommer ifrån och vem jag är. Det är en del av min drivkraft att fundera, läsa och samtala kring existentiella frågor. Min förståelse för mig skapar djupare förståelse för andra. Och att jag som regissör vill använda min kropp, kasta mig in i leken med lust, känns viktigt.
”Det djupa samband som finns mellan psykiskt liv och uttrycksfull kroppsrörelse är grunden till varje direkt förståelse av andra människors tillstånd”. (Dropsy, 1987, s. 19)
Egen erfarenhet och förståelse av andra hänger ihop. Jag behöver vara i min kropp för att kunna vara grundad och använda mig av hela mitt instrument, eftersom jag jobbar fysiskt med skådespelarna och värnar om den processen. Jag påstår att det inre i mig är viktigt. Jag påstår att jag är min kropp. Jag vågar tro att kroppen leder mig rätt. Känna att jag är i min kropp med tillgång till att jag känner mig starkare, kan gå in i mitt center och behålla mig. Jag vill tro att jag kan vara känslomässig och jobba, och att det finns utrymme för det. Och att vi inte kan glömma bort att vi är människor med bagage och liv som skall gestalta andras liv.
Jag vill säga att jag förstår att skammens motsats är kärlek. Att ett öppet hjärta inte bär på en skuld i sig, och jag längtar efter att få njuta av arbetet och kunna återkomma till teatrar med en kärlekskänsla istället för att inte våga gå dit, för att skammen tar över. Jag vill släppa in mer kärlek. Och jag vill öppna upp för styrkan och passionen inuti. Jag har tittat in bakom rädslan för att se vem jag är där. I rädslan mötte jag de starka kvinnorna. De med kraft, passion, ilska och egen stark drivkraft framåt Kroppens historia går vid sidan om och ihop med feminismen, och all annan kamp mot förlegade strukturer som stått/står under olika typer av förtryck. Den disciplin som lagts på kroppen, med förbud och tvång, har skapat en rädsla som sitter i, omedvetet, som skapat en rädsla för det mest naturliga vi har, kroppen. Det finns många lager av strukturer som ligger på den här kroppen, som bojor, från barndomen, inre kritiker till yttre förtryck.
”Förkvävandet av friheten och tvånget till anpassning börjar inte på kontoret, i fabriken eller i partiet utan redan under livets första veckor” (Miller, 1999, s. 138)