Change search
Refine search result
12 1 - 50 of 61
CiteExportLink to result list
Permanent link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Rows per page
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sort
  • Standard (Relevance)
  • Author A-Ö
  • Author Ö-A
  • Title A-Ö
  • Title Ö-A
  • Publication type A-Ö
  • Publication type Ö-A
  • Issued (Oldest first)
  • Issued (Newest first)
  • Created (Oldest first)
  • Created (Newest first)
  • Last updated (Oldest first)
  • Last updated (Newest first)
  • Disputation date (earliest first)
  • Disputation date (latest first)
  • Standard (Relevance)
  • Author A-Ö
  • Author Ö-A
  • Title A-Ö
  • Title Ö-A
  • Publication type A-Ö
  • Publication type Ö-A
  • Issued (Oldest first)
  • Issued (Newest first)
  • Created (Oldest first)
  • Created (Newest first)
  • Last updated (Oldest first)
  • Last updated (Newest first)
  • Disputation date (earliest first)
  • Disputation date (latest first)
Select
The maximal number of hits you can export is 250. When you want to export more records please use the Create feeds function.
  • 1.
    Aare, Anders
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ljuddesign för scenen2009Book (Other academic)
  • 2.
    Bergström, Annika
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Förekomst av frånvaro2017Independent thesis Advanced level (degree of Master (Two Years)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Frånvaro (av något, beskrivningar, tolkningar, svar) föder ett sökande, och sökandet innebär en engagerad närvaro.

    Allt konstnärligt arbete handlar i grund och botten om samma sorts ställningstaganden. Att lägga till eller lämna ifred. Att hitta balansen mellan beskrivningar och frånvaro av beskrivningar. Bildrutor och frånvaro av bildrutor. För mig har frånvaron kommit att betyda mycket. Det som är öppet tilltalar mig mer än det som är stängt. Frågor är mer intressanta än svar.

    I den här texten undersöker jag – med bas i mitt praktiska arbete med animation, teckning, video och ljud – relationer mellan närvaro och frånvaro, insida och utsida, rörelse och stillhet och också mellan ljud och bild. Jag beskriver hur jag har arbetat praktiskt med ett antal verk, hur tankarna rört sig i olika riktningar under arbetet och hur min mentala process ser ut, något jag ägnat mycket tid åt att försöka förstå själv. Intuition, rationalitet, beslut och tvekan. Texten, precis som mina verk, utgör ett både personligt och publikt arbete med att öva på att lyssna inåt, och att fokusera på process i motsats till resultat. Inom animationsbranschen där jag länge befunnit mig siktar man ofta långt, långt fram och arbetet innebär mikroskopiska steg mot det planerade resultatet. Här söker jag istället efter intuitiva och dynamiska metoder för att arbeta med film, animation och med rörelse i teckningar. Ett sorts kontinuerligt skissande, ett sökande utan slut, eller som Maria Sá Cavalcante skriver "...förberedelser utan ände, som förberedelser som inte strävar mot något annat än att fortsätta förbereda." (Sá Cavalcante Schuback - Att tänka i skisser, 139).

    Att spela in naturliga samtal mellan människor har alltid intresserat mig. Jag tycker om samtal och är intresserad av relationer, och att arbeta med inspelade dialoger gör att jag kan djupdyka i människors samspel. Det är komiskt, poetiskt, sorgligt, pinsamt och rörande. Att bildsätta inspelningarna fungerar som ett sätt att belysa dem, vända och vrida på dem. På samma sätt, men ändå så annorlunda, fungerar det att ljudlägga inspelade bilder. Jag har utforskat de här två olika arbetsordningarna, att börja med bilden och att börja med ljudet, och också att låta dem uppstå parallellt eller i samspel.

    Mitt arbete med filmen "Like, what do you sing to your children?", har varit ett frö till många av de här tankarna. Filmen uppstod ur ett slumpmässigt inspelat material som jag kommit att kalla Fårömaterialet, eftersom det spelades in på Fårö. Arbetet med filmen har fått mig att slita mitt hår, förlora mig i filosofiska avgrunder, ge upp, komma tillbaka, göra om. Det är ett arbete som ständigt leder mig vidare. Det är talande för hur jag vill arbeta. Att börja med att göra något, något som känns ovidkommande i stunden, kan visa sig bli avgörande för ett helt konstnärskap. Det som är till synes litet innehåller så mycket om man tittar noga.

  • 3.
    Björkman, Stig
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Dogma 95: estetik och ekonomi2002Report (Other academic)
  • 4.
    Bocker, Christofer
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    JUDASDIAGNOSEN: att skapa genom att söka förståelse2016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    2014 lyssnade jag på en föreläsning av Niklas Rådström, jag minns det som en

    inledning till Berättandets vägar. Han gick igenom berättandet och framförallt

    tre delar minns jag tydligt än idag. För det första sa han att för att på allvar

    berätta en berättelse så måste den göras till egen erfarenhet. För det andra

    visade han bilder på en Istanbulkarta som fallit isär för att illustrera en

    berättelse utan berättande, delarna fanns men orienteringsmöjligheten

    saknades. Det tredje var en pjäs han skrev där han fick tillgång till

    sekretesskyddat material som han lät ligga på bordet medan han skrev, men

    aldrig läste och sedan gjorde sig av med, fortfarande oläst.

    Dessa tre delar tyckte jag då och än idag, utgör fundamenten för vad som gör en

    berättelse intressant att berätta för mig samtidigt som de visar på berättandets

    svårigheter. Att först, vara medveten om att när jag berättar så kommer det att

    göras till min erfarenhet, jag tänker också på Ricoeurs mimesis och dess allvar

    kring överförd erfarenhet, samt att berättelsen kommer att vara en del av mitt

    livs erfarenhet av att vara människa, det går inte att bortse ifrån att den blir en

    del av mitt liv, och jag blir en del av berättelsens liv. Det andra, att processen till

    en färdig berättelse många gånger blir som Istanbulkartan, en

    orienteringsmöjlighet av någonting så levande som Istanbul, men samtidigt

    endast en skymt av möjligheten att orientera sig, strukturen visar inte livet i

    staden, men om strukturen inte finns, som gör det möjligt att orientera sig, då

    blir det omöjligt. Alltså får strukturen inte överges innan den är möjlig att

    orientera sig med. Det tredje, kallar jag för det okända, det omedvetna, i

    Rådströms fall en fråga om möjligt material, men materialet, viljan att förstå

    något, där materialet kunde ligga till grund för det som förstås, är lika viktig som

    materialet i sig - vilket leder vidare till glömskan och önskan om reducerad vikt.

    Valet. Allt ryms inte i berättelsen, men kanske måste allt för en tid få finnas där,

    innan valet görs, då också det som inte är känt existerar, vars effekt på

    berättelsen inte går att bortse ifrån. Jag tänker på de tillfällen jag lärt känna

    karaktärer, diskuterat med dem i mitt huvud, låtit dem diskutera sinsemellan,

    konflikter som blossat upp och försvunnit, vänskaper som knutits, goda råd som

    har getts, mellan det andra skulle kunna kalla fiktiva karaktärer, där det i den

    slutgiltiga berättelsen kanske endast är en av dem som sedan dykt upp, men har

    då inte denna karaktärs möten med de andra varit avgörande för just den

    karaktärens erfarenhet av att vara människa.

  • 5.
    Bohman, Anders
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Hur formen påverkar oss: en reflektion över ett konstnärligt utvecklingsprojekt2018 (ed. 1)Book (Other academic)
    Abstract [sv]

    Detta konstnärliga utvecklingsprojekt är sprunget ur mina erfarenheter som praktiserande filmfotograf och den del av processen som handlar om ”grading” (färdigställandet av färgsättningen). Ibland uppstår en frustration av att ett arbete inte får det utrymme som krävs för att uppnå ett bra resultat. Processen att skapa en långfilm /TV-serie är relativt lång och inte sällan kan det ta upp till ett och halvt år från en idé till en färdig film. Besluten om den slutgiltiga ”looken” (det visuella uttrycket) på filmen görs ofta i all hast när klippning och ljudläggning är klar. Producenten behöver snabbt ha klart en färdig kopia (eller DCP/Digital Cinema Package) till den utsatta deadlinen för distribution, säljmaterial eller en festival. Det är ofta då man som fotograf upptäcker de små misstagen som har gjorts i val av tagningar under klippningen. Det kan handla om små störande rörelser i ett klipp, statister som ser in i kameran, skuggor och ljusförändringar, klaffmisstag och misstag i mask och kostym. Detta har inte uppmärksammats i klipprummets ogradade, lilla monitorbild därför att misstagen inte är synliga förrän graden är gjord.

    En annan komplexitet är när regissör och klippare inte har sett eller vågat använda det bildberättande som finns i materialet därför att de inte har upplevt bildens hela potential. Det kan bero på att att de har arbetat med blaskiga, ogradade och lågupplösta klippversioner av exempelvis mörka scener eller stora bilder. I dessa versioner är de svåra att läsa av och sammantaget kan det resultera i att man inte ser potentialen för gestaltande scenerier eller större bilder. Det leder i sin tur till fler konventionella val än vad ett utforskande filmiskt val kan uttrycka och berätta.

    Mot bakgrund av detta har jag formulerat fyra frågor att undersöka i mitt projekt:

    1. Vilka visuella målsättningar definieras i början av en produktion?

    2. Hur kan alla i en produktion bli delaktiga de visuella riktlinjerna?

    3. Hur kommunicerar vi den visuella strukturen under den skapande processen?

    4. Kan det finnas ett samförstånd om vilket visuellt uttryck som är att föredra?

     

    Projektet har fått titeln Hur formen påverkar oss. Jag har i projektet klippt ihop en fristående två minuters sekvens ur långfilmen Sophelikoptern, i vilken jag var filmfotograf. Sekvensen är inte en hel berättelse utan vald för sitt konstnärliga uttryck. Den har därefter färgkorrigerats i fem varianter av olika kolorister. Mitt syfte har varit att se hur de skilda uttrycken i koloreringen kan upplevas. Forskningsfrågorna har varit min utgångspunkt i det praktiska arbetet med färgkorrigeringen av bilderna. Det har resulterat i fem olika lookar med unika visuella uttryck, skapade av koloristerna i samarbete med mig. Jag har presenterat resultaten dels i min undervisning på

    Stockholms Dramatiska Högskola (StDH), dels vid filmfestivalen i Nordkap och dels på föreläsningar för Föreningen för Svenska Filmfotografer (fsf). I samband med mina presentationer framställde jag en enkät riktad till yrkesverksamma filmfotografer. Frågorna handlade om vilka erfarenheter de hade av att arbeta med färgkollorering. Enkätens syfte var att få en så tydlig översikt som möjligt av hur arbetssituationen med färgkorrigering ser ut för svensk TV och film idag. Min analys av enkätsvaren och resultaten av projektet i sin helhet har jag sammanställt i ett utbildningsmaterial. I materialet fokuserar jag på hur färger kan upplevas och om de skillnader i upplevelser som kan uppstå i olika kulturella kontexter. Jag skriver om hur vissa visuella uttryck kan bli förborgade i en generation eller i olika sociala grupper. Bild- och färgspråk kan variera såväl mellan grupper som mellan generationer. Dessa olika språk förändras fortare än vad vi är medvetna om genom det dagliga rika flödet av bildberättande. Jag lyfter också frågor om vad habituering gör med vårt berättande vilket handlar om hur snabbt vi vänjer oss vid en ett speciellt visuellt uttryck? Det kan ofta räcka med ett par minuter för oss som åskådare att vänja oss vid en viss stil av filmiskt berättande. Det leder till frågan om vilken påverkan färger har på det filmiska berättandet? Och hur vi kan använda kunskapen om detta för att rytmisera ett berättande? I mitt resonemang om färger hänvisar jag bland annat till boken Goethe färglära 1 och Newtons första experiment 2 med prismat. I Pehr Sällströms Goethes färglära (2014) finns ett tankeväckande citat av konstnären Vasilij Kandinsky:

    Vi måste lyssna till den klang som färgen väcker i vår själ. Och vi måste göra detta öppet, så hängiven, så osjälviskt, att vi med övertygelse kan konstatera, att det är färgen som talar till oss, att vi fått erfara något av dess väsen.P E R S Ä L L S T R Ö M , G O E T H E S F Ä R G L Ä R A , 2 0 1 4

  • 6.
    Bok, Bengt
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    De anonyma: om en by vid avgrunden2019Book (Refereed)
    Abstract [sv]

    Är sorg beviset på att människor levt här. Minnet och glömskan. Ett försök att rekonstruera, att lägga pussel. Det är ett förbryllande område, som en synvilla. Lägret och villorna tätt samman, hoplänkade. Minnen som aldrig lämnar mig. Det är något här som hela tiden drar mig tillbaka. En plats tyngd av berättelser. Men också arkitekturen, den symmetriska arkitekturen; den omgärdande muren, de grå barackerna, vakttornen. Att stå där i tystnad. Och på andra sidan muren byn, husen och trädgårdarna.

    Är det så att när man iakttar en och samma plats under en längre tid omvandlas nyfikenheten till ett djupare och djupare intresse och det är då man verkligen börjar se ?

    Jag närmar mig människorna, söker deras historier. Att leva så nära. Jag går bredvid dem där i byn, sitter i deras kök. De berättar saker för mig och jag lyssnar. Jag möter människor i lägret. Jag samlar deras berättelser.

  • 7.
    Bok, Bengt
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Den dokumentära dramaturgin2013Book (Other academic)
  • 8.
    Bok, Bengt
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Encounter with the Other: some reflections in interviewing2015 (ed. 1)Book (Other academic)
    Abstract [en]

    he interview is an art form. Two people meet to talk to each other. They meet to talk about something important, or to talk about the life of the person being interviewed. Reaching deep down inside a person is a process. Being part of this process can make you dizzy, giddy. Interviewing is a job where listening and inquiry often give us someone’s life story. It’s about deciphering a person’s thoughts and testimonies; what he or she says or does not say. The interview is an art form that can be likened to understanding poetry… it’s about interpreting, cracking codes, working things out. An interview must not turn into a polite conversation or discussion, but should be a form of concentrated and honest communication. The interviewer must not be out to please or impress, but should be relatively confident in him/herself without being some kind of emotional superman (übermensch). On the contrary, perhaps the interviewer’s own weaknesses and faults often result in a sensitivity and a capacity to be able to hone in on what is really important in the encounter that is ‘the interview’.The interviewer must be equipped with a certain capacity for empathy with “the Other”. To be able to identify with trong enough to understand that these experiences are not one’s own, but those of the Other. It’s important to learn how to step into an interview with full concentration and presence, then step back and regard and analyse what is happening, and then step back in again. This allows for what is generally a necessary (and healthy) distancing of oneself, as well as some pause for reflection and repose in order to then recharge for the next ‘entry’.If it so happens that I, as the interviewer, have a capacity for empathy and a sensitivity, it’s important that I don’t lose myself in the Other’s situation, but maintain a professional attitude in the interview – a brotherly, professional, attitude. I have had this sensitivity myself since childhood, and in many instances, it has been a curse. However, in recent years I have understood and consoled myself with the fact that it has also been the foundation of my work and my way of approaching people. Without it, I might not have the ‘radar’ that has assisted me in my quest for the Other’s inner self. A journey that I never cease to be fascinated by, as my curiosity is continuously piqued anew.During a walk with a colleague and similarly sensitive soul, it became apparent that we both held a common belief that we had done our best interviews when we were heavily hung over. This was when our senses were at their most open and our own defences completely crushed. There exists a freedom in this parlous state – a freedom in which feelings and intuition have free rein. Where we can detect very subtle signals and undertones from interviewees. Any question can be asked – prestige and our own inner fears do not exist in this state.That said, to subject oneself to a heavy hangover as a working method is a highly unhealthy and just plain crazy idea! For this reason, we must try to achieve this same sense of freedom by other means.And that is what this book deals with. It is based on the encounters I have had and what occurred in these encounters. How can I make use of this experience to achieve… honesty? (not the truth)… and some meaning with it all… How can I prepare myself?

  • 9.
    Bok, Bengt
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Inferno: en dokumentär berättelse2016 (ed. 1)Book (Other academic)
    Abstract [sv]

    Den dokumentära dramaturgin anteckningar från ett sökande är dokumentärfilmaren och radiojournalisten Bengt Boks tankar och frågor kring det dokumentära berättandet och kring sitt eget arbete. Han undersöker och skildrar kreativa skeenden och tillstånd. Det är, med Boks egna ord, en text som försöker utforska det dokumentära berättandets estetiska möjligheter, existentiella frågeställningar och berättartekniska nödvändigheter. Under arbetet med En film om när män badar förde Bok dagboksanteckningar och skrev ner de funderingar och frågor som uppstod under arbetsprocessen. Under varje tillsynes lättåtkomlig historia finns ett hav av mångbottnade val och beslut. Vad vill jag berätta? Hur vill jag berätta det? Varför är dessa personer med i berättelsen? Vad kan kopplas samman och vad måste tas bort? Det mest betydelsefulla för berättandet är enligt Bok att ständigt fokusera på det som ska berättas. Skala bort allt som inte hör dit. Men berättandet får aldrig bli ett redovisande. Man måste våga ge sig hän, våga hitta sitt egna uttryck, våga berätta utan att förklara. Dagboksanteckningarna varvas med möten och tankar från andra produktioner samt funderingar kring berättande, t ex kring skillnader mellan journalistikens och konstens berättande. Vi får också glimtar och minnen från Boks barndom, alla med anknytning till berättandet. Bengt Bok är prisbelönt dokumentärfilmare, radiojournalist och professor på Stockholms dramatiska högskola. Han har bland annat gjort den omtalade radiodokumentären Inferno och filmerna Zigenarhövdingens son, En film om när män badar, I det vita rummet, Herr och fru Konst. På Carlssons har han tidigare kommit ut med Möte med den andre, en bok om dokumentära och journalistiska intervjuer.Sagt om Bengt Boks tidigare bok Möte med den andre: "Efter en stund sugs jag in och fångas av Boks tankar kring intervjuer. Det blir lättare när jag släpper efter, vänjer mig vid Boks öppna sätt att skriva, att pröva och treva sig fram. Man kan läsa texten som en sorts prosapoesi. Bengt Bok bjuder på fragment ur egna intervjuer, suggestiva berättelser om försök att närma sig människors kärna och smärtpunkter... Här handlar det om djupintervjuer... Genren? Spelar ingen roll. Det är allt: psykologi, filosofi, poesi."

    Tidningen Journalisten

  • 10.
    Bok, Bengt
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Möte med den andre: tankar kring intervjuer2008Book (Other academic)
  • 11.
    Carlgren, Simon
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Rytm, rörelse och kropp: filmklippning inkorporerat2017Independent thesis Advanced level (degree of Master (Two Years)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Denna avhandling undersöker de rytmiska dimensionerna av filmklippning och hur man som filmklippare kan finna extern inspiration internt. Som en utveckling av mitt estetiska sökande och ur någon slags vilja att fördjupa mitt hantverkskunnande har jag kommit att intressera mig för rytmens inverkan på arbetet inom film/video-redigering. Mer precist rytmens inverkan på medial kommunikation och dess förmedling av känslor och inlevelse. Jag har tidigare intresserat mig för audiovisuell synkronisering, hur den temporala kopplingen mellan ljud och bild påverkar åskådares ögonrörelser, om man kan påvisa att ögonrörelser förändras då man förändrar synken mellan ljud och bild (Carlgren, S. 2013). Att därifrån vidare utforska de tidsbundna aspekterna av mitt arbete genom rytm känns som ett konstruktivt steg. Med rytm  inom filmklippning som utgångspunkt kommer arbetet flyta över in i angränsande områden som jag finner intressanta, inlevelse, kommunikation, empati, rörelse, audiovisualitet och musik. För att göra mig själv delaktig i denna process har jag under det gångna året testat att ta danslektioner och börjat spela trummor.

     

    Det kommer inte bli någon heltäckande fördjupning utan jag vill hellre redogöra för min ståndpunkt, mitt utgångsläge, presentera research och bidra med inspiration. Så ambitionen är inte att redovisa för precis alla sätt hur rytm används inom film utan snarare påvisa hur otroligt ymnigt det används inom film, hur det genomsyrar så många aspekter av klippningsarbetet. Undersöka rytmen som en bärvåg för informationsöverföring. Rytm som ett sätt att kommunicera i sig självt. Ett sätt att sekvensera eller organisera tid. Ett sätt att skapa gemenskap. Göra tid synligt.

  • 12.
    Claesson, Nils
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Nationella forskarskolan.
    Introduktion till den animerade rörliga bilden2012Article, review/survey (Other academic)
  • 13.
    Claesson, Nils
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Kungl. Akademien för de fria konsterna.
    Konstnärlig forskning2016In: Dialogen.: Tema Konst- och Arkitekturundervisning / [ed] Susanne Slöör, Stockholm: Kungl. Akademien för de fria konsterna , 2016, p. 111-119Chapter in book (Refereed)
    Abstract [sv]

    Vi ser ännu inte resultatet av KONSTNÄRLIG FORSKNING

    Det är dags att föra in den konstnärliga forskningen och doktorandutbildningen i Dialogen om konstutbildningar som förs på Konstakademien.

  • 14.
    Claesson, Nils
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    När fotografi var bild och inte konst / When photographs were pictures, not art2014In: Mellan verkligheter fotografi i Sverige 1970-2000 / [ed] Kristoffer Arvidsson, Louise Wolthers, Niclas Östlind, Lund: Bokförlaget Arena , 2014, p. 100-105Chapter in book (Refereed)
  • 15.
    Claesson, Nils
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Spökmaskinen: Sju förändringar och förflyttningar – gestaltningsprocesser i animerad film2017Doctoral thesis, monograph (Other academic)
    Abstract [en]

    The Ghost Machine is a practice-based research project that explores the process of embodiment in animated film. It describes the process of transfiguration from the artist’s/auteur’s point of view and not from an outside position. The dissertation follows the embodiment of a dramatic text, the Ghost Sonata by August Strindberg (1907), into an animated film. The starting point is my experience of the drama, at the age of thirteen, when staged by Ingmar Bergman at the Royal Dramatic Theatre. As a teenager, the world of the grown-ups seemed to be corrupt, twisted and ruled by violent power plays and economic sanctions, and this play confirmed my world view. Was I right, as a thirteen-year-old boy? What kind of world emerges in my version of the Ghost Sonata? In this thesis work, the films and the experimental research process meet the practice and art of writing. Using text, not as “theory” separated from “practice” but as a bodily art practice, creates a shifting border between the results and intentions of art and filmmaking, and the results of writing. At the same time a unity emerges where the results of the research process can be seen and experienced in the interaction between the texts and the artwork. The Ghost Machine is a totality where the text, films and artworks included in the project are equally important and must be seen as a unity. The Ghost Machine is a work journey where travelling, animated film practice, networking with colleagues and collecting data are mixed with experiments using methods from contemporary arts practice, performance, reenactment, appropriation and transfiguration, blended with traditional puppet animation in classic Czech style. In collaboration with actors, mime artists, puppet makers, musicians and a minimal film crew, century old stop-motion animation is combined with computer animation.  The textual part of the work falls into two categories: life stories and work stories. The work stories traces the forming of an artwork in all aspects. The life stories are related to the subject of ghosts. Suddenly, dead friends and dear family members claimed their space. The understanding of the Ghost Sonata came to be a process of sorting out and following lines of memory using an inverted version of the Orpheus myth as a guide. Instead of never turning around, when walking the dead out of oblivion, I chose to look back, again and again, until I hit something and could not write anymore.

  • 16.
    Claesson, Nils
    et al.
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Lempert, MirkoStockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Labbtanken: 12 röster om laboratoriumoch bibliotek2013Collection (editor) (Other academic)
    Abstract [sv]

    Det sägs att det tar längre tid för en människa att bli vuxen idag 2013än för tjugo år sedan. Orsaken sägs vara nya informationsteknikersom kullkastat de mera traditionella sätten att upptäcka världen, lärasig saker och mogna. Men vissa saker förändras ju aldrig. Barn lekeri sandlådan. Det regnar på sommaren och böcker är viktiga och bibliotek.Men behövs det böcker och bibliotek? Snart kanske det barafinns e-böcker och är inte internet ett enda stort bibliotek? Du kansöka efter fakta i din mobil. Inte sant.Och så detta med kameror. Många som idag är fotografer och filmarelärde sig allt genom att som tonåringar filma med super8 och stå imörkrum och framkalla filmer och kopiera. Det luktade illa. Det togtid.Nu är det ju bara ett klick på mobilen och woooooooooops liggerbilder och filmer ute i molnet och kan delas av vem som helst. Lär sigmänniskor som trycker på knappar någonting?Och så detta med forskning. Att forska handlar egentligen om attbehålla sin förundran inför världen. Att våga ställa de enklaste frågorna.Idag finns en växande forskningsmiljö där konstnärliga utövareställer sig lite vid sidan av sina konstnärliga yrkesroller och får tid attställa frågor och göra nya projekt utan krav på lönsamhet och marknadstänk.Hur ska denna forskning kunna få en dialog med studenter som gåren grundutbildning?6Och så har vi skolan. The Stockholm Academy of Dramatic Arts somdet heter på engelska där det alltid finns en kamp mellan all yrkesspecifikträning som de olika inriktningarna kräver och behovet av ettmera fritt flöde mellan vuxna växande människor. Vad finns det försorts miljö på skolan? Ska det hårda schemat luckras upp och en mersjälvgående skapande miljö upprättas? Kan ett laboratorium vara ettsätt att förena grundutbildning och forskning? Vad menas med ettlabb? Är det en hög datorer i ett rum eller ett sätt att arbeta?Det är frågor som denna lilla bok vill svara på. 12 praktiker har fåttsvara på frågan om vad är ett laboratorium och vad är ett bibliotek.Det är inte bara StDH som brottas med detta.

  • 17.
    Cook, Orlanda
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    From primitive sound into singing tone: extract from "a new voice to sing with" by Orlanda Cook1999Collection (editor) (Other academic)
  • 18.
    Dhaouadi, Aziza
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    UTBLICKSPOSITIONER: en essä om berättarperspektiv och dess konsekvenser av Aziza Dhaouadi2016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Genom kursens Berättandets vägar har jag vid flera tillfällen skrivit texter ur olika berättarperspektiv, i den meningen att berättelsen är berättad ur olika personers synvinkel.

    Att en berättelse kan blir helt annorlunda beroende på vem som berättar den är något som fascinerar mig och som samtidigt komplicerar saker för mig, särskilt i mitt dokumentära radioberättande. Med makten som följer av att jag faktiskt får publicera mina berättelser och bitar av verkligenheten på Sveriges Radio, följer ett ansvar att stå för det urval jag gör, vilket oftast inte har varit så svårt. Jag har aldrig påstått att jag berättar något som ska vara representativt för väldigt många, det den enskildes eller några få personers perspektiv som berättas och då kommer man lätt undan med den berättelsen. De radioprogram jag gjort har heller inte varit kontroversiella, flera har varit ett slags personporträtt men däremot har närstående personer som inte medverkat i produktionerna ibland haft synpunkter på om de är "sanna" eller inte. Filosofiprofessorn Bengt Kristensson Uggla sa under ett seminarium om berättande. "Människan är inte En berättelse, det finns många berättelser om en människa. Livets narrativa ofullständighet, våra livsberättelser är ihopvävda med andra människors berättelser."

  • 19.
    Dinome, Julia
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Det dolda: Filmen om Carina2018Independent thesis Advanced level (degree of Master (Two Years)), 20 credits / 30 HE creditsStudent thesis
    Abstract [en]

    A written work about the process of working with the experimental film Carina.

  • 20.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    About the perception of sound2003Conference paper (Refereed)
  • 21.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ickediegetiska ljudeffekter2009 (ed. 1)Book (Other academic)
  • 22.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ljudberättande i europeisk film2012 (ed. 1)Book (Other academic)
  • 23.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ljudbild eller synvilla?: - en bok om filmljud och ljuddesign2002 (ed. 1)Book (Other academic)
  • 24.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ljudminnen2005Other (Other (popular science, discussion, etc.))
  • 25.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ljudspår: ett konstnärligt utvecklingsarbete vid Dramatiska institutet2007Other (Other academic)
  • 26.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ljudspår: ett konstnärligt utvecklingsprojekt vid Dramatiska institutet2007Book (Other academic)
  • 27.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Non-diegetic sound effects2012In: The New Soundtrack, ISSN 2042-8855, Vol. 2, no 2Article in journal (Refereed)
    Abstract [en]

    Most films tell a story. This story takes place in a constructed world that only exists in each specific film. It makes no difference if the story is set in a fantasy world, a historical or a future world, or even if it’s a documentary that depicts reality. Every film still creates it’s own filmic world, its diegesis.. Everything which happens inside this world is called diegetic and what happens (in the movie) outside this world is called non-diegetic. Traditional film music and voice-over narration are typical examples of non-diegetic sounds. The characters in the film are unaware of them, because they don’t exist in the same world. These sounds are messages from the filmmaker directly to his/her audience. Music played inside the film’s world, for example by visible musicians or from a radio seen on screen, is diegetic, as is dialogue and sound effects. The characters in the film are meant to be aware of these sounds. Whether the actors heard these sounds while shooting the scenes or if they where added during sound editing, they influence the audience’s interpretation of the characters, the situation and the narrative.

  • 28.
    Dykhoff, Klas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Why use linear work flows with non linear tools?2016In: The New Soundtrack 6.1 2016, ISSN 2042-8855, Vol. 6, no 1Article in journal (Refereed)
    Abstract [en]

    Although the technologies used to make films have changed completely during the 90-year life of sound film, the film making workflow has remained strangely unaffected. We still make films as if they are shot on film that has to be developed and printed by a lab, mechanically cut and spliced by a film editor and sound edited on mag tape. The transition to digital cameras and sound recorders and digital non-linear editing machines and audio work-stations, has had very little impact on the working practices of the film industry.

    This article proposes to change that. The transition in to a non-linear workflow would enable everyone involved in film post-production to collaborate in a more dynamic and creative way. By allowing more time for the sound editor and picture editor to experiment with sound in the editing process, more informed choices can be made in this critical phase. It would also enable the sound editors to have creative collaborations not only with the editor and the director, but also with the composer.

  • 29.
    Eisenhauer, Lukas
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Jag fotograferar för att ta reda på vad jag skulle fotografera om jag fotograferade2017Independent thesis Advanced level (degree of Master (Two Years)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Den här texten är ett personligt utforskande kring temana identitet, kreativitet samt närvaro i och genom den fotografiska handlingen. Den har sitt ursprung i anteckningar, samtal, tankefragment, fotografier, minnen, dikter, citat och referenser till personer och tänkare som ägnat tid åt att reflektera över människan, livet, fotografi och bildens betydelse i allt detta. Grunden för mitt utforskande kommer ur ett behov av förståelse och förändring. Förståelse för hur jag identifierar mig i min roll som fotograf och i relationen till mitt yrkesutövande. Förändring i min syn på mitt egna skapande och för att hitta ett personligt förhållningssätt till detta snarare än ett förväntat. Jag har en lång relation till den fotografiska bilden och ibland har det varit ett trasslig förhållande till identiteten som fotograf. I takt med en utveckling som gjort det möjligt för snart sagt alla människor att genom enkla knapptryck låta avancerade, men tillgängliga, tekniska processer skapa fotografiska bilder som med ytterligare knapptryck kan distribueras över snart sagt hela vårt jordklot, har jag funnit mig mer och mer vilsen trotts att jag trot att jag borde känna mig hemma. Jag vill därför även försöka gestalta en problematik som uppstår ur att den fotografiska bilden mer än någonsin utgör det huvudsakliga språk med vilket vi kommunicerar vårt förhållande till världen med. Har något i relationen till den fotografiska bilden gått förlorat häri? Uppstår det ett glapp i förståelse när det finns obalans i kunskapen om bildens tolkning? Eller formas det nya användandet av en direkt och omedveten förståelse för den fotografiska bildens subjektiva laddning? Dessa frågor, som så många andra, förblir kanske obesvarade. Men min förhoppning är att jag med min text ändå kan bidra till en utökad diskussion kring dessa.

  • 30.
    Ernerot, Karin
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    DET PASSERADE NUET: om verkligheten som utgångspunkt för fiktivt berättande2016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Berättandets vägar

    Under kursen Berättandets vägar har vi sökt berättandets väsen via myterna och genom våra

    kroppar, på scengolvet och i offentliga miljöer, via skrivövningar, samtal och föreläsningar

    om allt från religion, teoretisk fysik och juridik till trolleri.

    Vi berättar för att få syn på oss själva. För att dela vår erfarenhet av att vara människa

    genom kärleken, lidandet, ondskan, döden och livets stora gåtor.

    När en berättelse är sann för den som berättar kan den bli sann för den som lyssnar. Och

    det spelar ingen roll om den bygger på en verklig händelse eller inte.

    ”Att ha en berättelse är som att bära eld”, säger Sara Stridsberg.25 Den kan förtära men

    håller oss också levande. Berättandet är alltid sammanflätat med livets vägar och dikten med

    allt som är mänskligt.

  • 31.
    Gottlieb, Halina
    et al.
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. V4M VISIONS FOR MUSEUMS.
    Henningsson, Paul
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Digitala medier för besökare på museer2004 (ed. 1)Book (Other academic)
  • 32.
    Gottlieb, Halina
    et al.
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Henningsson, Paul
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Digitala medier för besökare på museer2004Book (Other academic)
  • 33.
    Groundstroem, Öllegård
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    När verkligheten skrivs : om Aftonbladets granskning av Kommunal under en vecka i januari 20162016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
  • 34.
    Göran, Gunér
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Resor i tiden: om att frammana det förflutna på film2008Book (Other academic)
  • 35.
    Hedman Hvitfeldt, Maria
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    I väntans tider: om kvinnor, regiyrket och ett manus2014Other (Other academic)
    Abstract [sv]

    I väntans tider

    om kvinnor, regiyrket och vägen till ett manus.

    Inom film- och tv-branschen har svaret på varför så få kvinnor regisserar film många gånger varit; ”Kvinnor vill inte leda”.

    Men stämmer det?

    I väntans tider är ett undersökande arbete om strukturer, som blev ett manus, och om hur kunskap om sammanhanget växer fram parallellt med ett konstnärligt arbete.

    Det började med följande mening;

    ”Som en intressant kontrast (till siffran 28% kvinnliga sökande till filmregiutbildningarna i Göteborg och Stockholm)var andelen kvinnliga sökande till utbildningen i teaterregi vid Dramatiska Institutet 62% under samma period. På något sätt verkar det alltså inte vara regiyrket som är könskodat utan snarare valet av medium att vilja utöva detta yrke i(…)”

    Ur 00-talets regidebutanter och jämställdhet, En rapport från Svenska Filminstitutet, april 2010. Sid 9. 

    För att få reda på vad det beror på formulerade jag detta; 

    Upplever intervjupersonerna att det finns hinder i filmbranschen eller på filmutbildningen som är specifika för kvinnor? Hur ser de ut? Vad beror de på? 

    Skiljer sig erfarenheterna från de förväntningar och föreställningar som intervjupersonerna hade innan de kom in i filmbranschen och/eller på utbildningen? 

    Finns det vissa egenskaper i eller aspekter av regiyrkets arbetsledande funktion som ställer särskilt stora krav på kvinnor? 

    Har intervjupersonerna erfarenhet av att det finns några könsspecifika skillnader vad avser benägenheten att ta konstnärliga risker i sitt arbete? 

    Finns det några tydliga skillnader mellan filmutbildningen och teaterutbildningen, vad gäller villkoren för kvinnor att göra karriär, och erfarenheter av negativ särbehandling? 

    Har film som konstform enligt intervjupersonerna högre eller lägre status och symboliskt värde än teater? 

    Är det enligt intervjupersonernas erfarenhet lätt eller svårt att kombinera familjebildning och att arbeta med film (alt. vara regissör)? 

     

    Svaren på dessa frågor, som ställdes till ett antal kvinnliga regissörer på väg in på väg ut från konstnärliga skolor,  och några färdigutbildade,  bildade underlag för ett undersökande arbete som resulterade  i ett filmmanus.

  • 36.
    Hedman Hvitfeldt, Maria
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Malmgren, Ulrika (Contributor)
    Stockholm University of the Arts, The Department for Acting.
    Norrton, Simon (Contributor)
    Stockholm University of the Arts, The Department for Acting.
    Hellwig, Claes Peter (Contributor)
    Stockholm University of the Arts, The Department of Performing Arts.
    Nu kommer framtiden. Nu kommer den!: en rapport om möjligheterna för Stockholms dramatiska högskola. Skriven av Utbildnings och forskningsgruppen, UoF2010Report (Other academic)
    Abstract [sv]

    INLEDNING

    Uppdraget Så här såg vår uppgift ut som det fastställdes av Styrgruppen 2009-06-02: Arbetsgruppen Utbildning och Forskning (UoF) ska • i det första skedet av processen ta sikte på de innovativa möjligheter som en ny högskola erbjuder • särskilt överväga nya utbildningsområden, som dagens båda högskolor inte uppmärksammat • knyta extern kompetens till gruppen • inhämta tidigare och nuvarande erfarna pedagogers tankar • överväga former för omgivande branschers och omvärlds medverkan i och påverkan av arbetet • anlägga ett internationellt perspektiv • ge plats för en reflektion över hur en ny högskola kreativt kan förhålla sig till Bolognasystemets olika utbildningssteg Vi har valt att tolka det som att vi inte förväntats komma med en färdig organisationsplan, utan först och främst ska leverera en visionär text som kan ligga till grund för fortsatta samtal om framväxten av Stockholms Dramatiska Högskola, SDH. Att komma med prognoser är svårt, särskilt om de rör framtiden, men vi har efter förmåga gjort ett försök. I stället för att arbeta igenom alla idéer till sin yttersta konsekvens och då riskera att kväva intressanta resonemang och vilda tankar har vi medvetet valt att låta texten spreta. Det är ett internt material som riktar sig till alla som är verksamma inom Teaterhögskolan i Stockholm, TH, och Dramatiska institutet, DI. Vi har under hösten 2009 intervjuat före detta och nuvarande studenter och lärare, yrkesverksamma konstnärer eller andra vars förhoppningar och farhågor inför vår process vi varit nyfikna på. Vi har besökt olika miljöer som vi tror kan inspirera den nya skolans skapande av en kreativ omgivning. Vi har rest i landet och världen för att ta del av andras erfarenheter och för att få syn på oss själva. Vilka är vi? Vilka vill vi bli? Som en bilaga till rapporten bifogar vi mer detaljerat hur vi arbetat och vilka vi träffat. De intervjuer och reserapporter som är gjorda finns på vår hemsida, gå in på www.nyhogskola.se och klicka på Inspirationsbanken. Vi vill inleda med några kompassriktningar som vi tror kan vara till hjälp när man navigerar genom rapporten; Vi som sitter i UoF-gruppen är alla på olika sätt knutna till TH och DI, men vi representerar inte våra skolor eller de yrken vi har. Vi har ansträngt oss för att gemensamt hitta utgångspunkter och målsättningar för en helt ny skola. Vår rapport bygger inte på grundliga analyser av dagens två skolor. Det är nödvändigt att analyser görs, men vi bestämde oss tidigt för att försöka arbeta så utopiskt som möjligt för att finna förslag som inte dikteras av vad vi har i dag. Något som visat sig väldigt svårt då alla drömmar kommer ur erfarenheter, men det har varit en viktig ledstjärna i vårt arbete. Som utgångspunkt har vi haft att fusionen måste ske på alla plan, ingen del ska in i den nya skolan utan allt måste byggas från grunden. Detta kommer att påverka såväl fungerande enheter som mer tydliga problemområden. 4 Något som berikat vårt arbete i arbetsgruppen är att vi kommer från olika yrken, vi är lärare och studenter, konstnärer och administratörer. Detta har gett oss fler infallsvinklar på uppdraget men det väcker också ett behov av att diskutera vissa centrala begrepp. När vi använder eller hör ord som omvärld/bransch förstår vi dem olika, så även om vi inte är konsekventa i rapporten kommer här ett par bestämningar; Omvärld – allt och alla utanför skolan. Människor och samhälle. Bransch – framtida arbetsgivare, företrädesvis inom film, radio och TV. Yrkesverksamma – professionella konstnärer med de yrkesfunktioner vi utbildar för Lärare – de som undervisar på skolan Kollegium – den plats som organiserar undervisningen, ett organ Vi har diskuterat konst och hantverk. Vi menar att hantverket är en förutsättning för att kunna utöva vår konst, men vi har valt att problematisera vår definition av hantverket. Vad är det, egentligen? Vilka är våra yrken i dag? Vi ser ett behov av att söka lösa upp de hierarkier och den skråmentalitet som idag präglar och inordnar våra yrken. Fusionen Vi vill bygga en levande skola. I Mary Shelleys roman försöker Frankenstein skapa liv. Han ikläder sig skaparrollen och genomlider kval och umbäranden. Till trots mot naturen lyckas han till slut, men projektet blir hans undergång, han skapar ett monster. Om vi tillåts leka med metaforen lite till, att vårt uppdrag är att skapa något levande, så har vi i enlighet med vårt uppdrag tagit fasta på att vi inte som i romanen ska sammanfoga olika delar utan ska skapa förutsättningar för en fusion. Föreningen mellan våra två högskolor ska ske på partikelplanet, ett helt nytt ämne med än högre densitet ska skapas av de atomer som idag utgör molekylerna Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet. Våra odds förbättras dessutom avsevärt i jämförelse med Dr Frankensteins då våra material kommer från två levande kroppar. Drömmen om en samlad skola är inte ny, det är en gammal tanke som återkommit med jämna mellanrum, men som av olika skäl nästan alltid kvävts i sin linda. Vilka är de svårigheter och motsättningar som gjort alla tidigare försök lika hopplöst fåfänga som alkemistens ambition att skapa guld? Vad är det som säger att vi ska lyckas? Hur kan vi utnyttja våra motsättningar till att utgöra den friktion som krävs för att det ska alstras energi? Från dramatiken vet vi att konflikten är själva förutsättningen, och det är kanske just detta, att inte rädas konflikten utan att se den som själva motorn i processen. Den kreativa konflikten som för oss framåt. Den nya skolan kommer få en särställning i svenskt kulturliv och utbildningsväsen och måste ta ställning till hur den vill förvalta sin position. Om skolan vill kommer den ha stor möjlighet att påverka och i förlängningen förändra den bransch studenterna ska verka i. SDH ska vara transparent i struktur och visioner både för de som är på skolan och de som söker sig dit och måste därför vara beredd att formulera vad den står för. Skolan ska vara en plats där människor med olika bakgrund och konstnärliga uttryck utmanas och utvecklas sida vid sida. För att kunna utnyttja storleken och bredden till sin fördel och se till att näven av olika inriktningar inte faller sönder i fingrar måste SDH ha en gemensam vision, ett välformulerat och fungerande mission statement. Något för studenter och personal att samlas kring och brottas med. Ett mission statement som formulerar verksamhetens mål och ursprung fungerar som rekryteringsgrund för studenter och personal och hjälper skolan att både utmana och förklara sin verksamhet. Det är viktigt att det finns en övergripande syn på hela skolan som präglas av sympati för och kunskap om varandra, både på student- och lärarnivå. Det ska vara EN skola. 5 SDH måste ta ett samlat grepp kring en vald pedagogik. Vi vill bygga en skola där studenten studerar istället för lär sig. Hur ser man på studenten och studentens lärande? Ska vi utbilda solister eller ensemblekonstnärer? Våra studenter måste både ges möjlighet att behålla och utveckla sina individuella kvaliteter och ges absoluta förutsättningar att ingå i kollektiv. Våra studenter måste lära sig att inte bara arbeta i grupp, utan också skapa i grupp. Skolan har även ett gyllene tillfälle att på allvar bli internationell. Inom flera av de områden skolan utbildar för krymper världen. Vi måste vara à jour med den internationella utvecklingen, både vad gäller högskolor och arbetsmarknaden i stort. Skolan har allt att vinna på att ta sin plats i samtiden och att i dialog med bransch och publik visa vägen. Dialog är viktigt. Inom vissa discipliner har avståndet i dag blivit för stort, vilket hämmar vår möjlighet till inflytande, både konstnärligt och instrumentellt. Skolan måste med auktoritet fortsätta definiera sig själv och sina mål, men samtidigt ha styrkan att kunna ta in omvärlden. SDH kan inte och ska heller inte påstå att den examinerar färdiga konstnärer. Vi ser konsten som en process, så även konstnärskapet och själva skolan. En process som med nyfikenhet och mod söker sig vidare, utmanar sig själv och sina värderingar för att stärka dem. Studenterna har inte bara möjligheten att under studietiden mötas och bygga framtida nätverk, utan även genom valbara kurser och gemensamma arbeten fördjupa sig i andra medium än just det de själva valt. Detta blir en hörnsten i den nya skolan, hur vi än sedan väljer att organisera den; att nyttja skolans storlek och bredd till en förutsättning för den utbildning vi erbjuder. Att å ena sidan genom valbara kurser och program kunna erbjuda studenten individuell fördjupning, ett sätt att möta studenten där den står, och å andra sidan kunna betona vikten av den kollektiva processen. Hur gör man då? Vi har ägnat mycket tid åt att dels försöka definiera en gemensam utgångspunkt och dels ett gemensamt mål och funnit att vi har varit relativt överens om väldigt mycket. Frågan har varit hur kommer vi dit? Några av oss vill börja med att ringa in vad en framtida student ska kunna när den går ut, andra av oss har önskat utgå från en beskrivning av vilken skola en framtida student ska möta. I båda fallen har vi valt att utgå från resultatet för att sedan baklänges konstruera förutsättningarna för att komma dit. Så för att slippa välja mellan hönan och ägget kommer vi i texten att skriva det vi är överens om, för att i modellerna möjliggöra yvigare och mer radikala förslag som inte behövt uppnå konsensus.

    SLUTORD

    Vad händer nu? Med överlämnandet av den här rapporten avslutas Utbildnings- och forskningsgruppens uppdrag, men nu börjar själva arbetet. Den hemsida vi byggt under arbetets gång34 kommer att finnas kvar fram till att SDH tar över. Tanken är att den ska kunna fungera som ett bibliotek och torg för tankar och idéer. Vår förhoppning är att vårt material kan tjäna som en inspirationsbank för det lag som i nästa fas tar över stafettpinnen. Vi har ringat in ett par frågeställningar som vi menar är absolut nödvändiga att styrgruppen med hjälp av alla på DI och TH besvarar i den fortsatta processen. Att den nya skolan lyckas samla sig kring ett mission statement är ett av de påstånden som betonats starkast av alla vi mött under hela vårt arbete. En tydlig och gemensam vision som både profilerar skolan utåt och fungerar som en vind inåt. En vind som man sen kan gå på kryss emot, eller ha i ryggen i en läns. Vi har resonerat kring dess betydelse och hur det skulle kunna se ut, men om det ska ha en reell funktion måste detta processas av hela organisationen. Studenter och personal måste ges tid och plats att gemensamt besvara vad SDH ska vara. Vi föreslår en serie workshops som planeras och handleds av en arbetsgrupp som har detta som sitt huvudsakliga uppdrag. Slutrapporten Forma Nya Högskolan som sammanställdes av Louise Rich och Daniel Tjäder för DI:s och TH:s räkning bygger på en gedigen metod som borde kunna användas i kommande workshops med personal och studenter för att på allvar förankra fusionen hos dem som berörs av den. Vilka ämnen ska studenterna möta under sin tid på SDH? Hur ska de möta dem? Här måste det göras en grundlig analys av vad och hur vi undervisar idag; vilka nyheter ska in? Vad väljer vi att ta med oss och vad väljer vi att inte ta med oss? Med förändringen följer att vi blir tvungna att välja bort vissa saker. Vi föreslår att man i det fortsatta arbetet strävar efter att vara mycket tydlig med sina val. Detta är komplicerat och kommer att bli en smärtsam process, men vi tror alla har förståelse för det. Alla vet att det måste till förändringar; det värsta vore nog om det inte blev det. Vi vill bara varna för att ledningen i sin omtanke om personal och arbetsmiljö undviker de svåra val som måste göras, eller att man frestas slarva med att kommunicera dem. Man bör till exempel ta ordentligt farväl av det som inte får plats i den nya organisationen för att erkänna att det har haft en betydelse. Det finns flera sätt att göra detta, funktionen är som en utspark. Lika viktigt som det är att ta emot det nya är att ta farväl av det gamla. Detta för att ge SDH en rimlig chans att komma igång ordentligt. Det innehåll och den inriktning man bestämmer sig för kommer att ställa nya krav på alla, men den nya lärandemiljön kommer att ställa särskilda krav på lärarna. Ett samlat grepp kring pedagogiken parat med att studenter ska kunna gå mer interdisciplinära vägar, om än bara i kurser, kommer innebära stora förändringar för många. Vi föreslår att organisationskommittén snarast gör en översyn över de resurser som finns på skolorna idag och lägger upp en strategi för hur man ska möta den nya skolans kompetenskrav. Medel måste avsättas för kompetensutveckling och kunskapslyft av olika slag. Detta kommer inte bara gälla undervisande personal, detta kommer förmodligen att påverka alla. Det är alltså två stolta högskolor med en makalös kompetens, som genom en fusion ska bilda en ny. Man kan fråga sig varför två väl fungerande enheter ska lägga ner för att med stor möda skapa något nytt? Något som ska husera alla oss med våra olikheter och motsättningar. Egentligen är det ingen stor sak. I mångt och mycket siktar vi i våra olika yrken och funktioner åt samma håll. Att vi går samman i en skola är egentligen det mest självklara då vi har så mycket gemensamt. Att skolorna är väl fungerande är dessutom en förutsättning för att det ska lyckas. Skulle vi däremot fortsätta leva åtskilt skulle vi gå miste om en rad viktiga utbildningsmöjligheter och konstnärliga samverkansvinster. Våra branscher, våra konstområden och vår omvärld i stort erbjuder nya utmaningar som kräver förnyelse och samarbete. Det är dags helt enkelt. Och nu är det möjligt.

  • 37.
    Hellström, Henrik
    et al.
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Jonstoij, Tove
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Öar i berättandets hav2016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
  • 38.
    Häggbom, My
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    En berättelse från verkligheten: om konsten att göra TV-reportage2016Book (Other academic)
    Abstract [sv]

    Sammafattning:

    Något av det mest fantastiska med att göra tv-reportage är att bli insläppt i andra människors liv. Med full tillit lägger de en liten bit av sina liv i just mina händer. Ur den glimten ska jag välja ut och sortera fram det som blir berättelsen. Besluten är många och ofta snabba vid produktion av reportage och inslag för tv/audiovisuella media. Och vi bara gör. Vi gör så som vi oftast brukar för det blir bäst så. Men vad gör vi egentligen? Hur gör vi? Och varför då? Och blir det alltid bäst så? Här vill jag undersöka praktisk erfarenhet av arbetsprocess, metod och gestaltningsval. Men framförallt vill jag visa att det inte bara handlar om vad vi berättar utan också om hur. Det är ju berättelser från verkligheten vi arbetar med! Och nu när alla gör tv och vi översvämmas av en stor mängd rörlig bild och ljud av skiftande kvalitet tror jag att det är viktigare än någonsin att vi vässar våra verktyg och lägger vikt vid hur vi formger berättelsen för att ge den en chans att nå fram. Så här är den nu, handboken i att göra reportage för audiovisuella medier. Att ha i bakfickan när du ger dig ut på dina första reportage. Och om du redan jobbat länge hoppas jag att den kan inspirera dig att fortsätta utveckla ditt eget reportageberättande i bild och ljud.

  • 39.
    Höghede, Erika
    et al.
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Stockholms dramatiska högskola.
    Sjöblom, Samuel
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Barn och unga producerar: vad betyder det för dem, för oss och för världen2016Other (Other academic)
    Abstract [sv]

    Håller vi yrvaket på att förlora kontakten med de unga och deras berättelser om världen? Vad har det i så fall för konsekvenser för demokratin?

    På mediehuset Fanzingo får unga, i medier och i samhället, underrepresenterade grupper berätta sina egna berättelser.

    Vi frågar dem vad som händer när de berättar och vad som händer när berättelsen får en digital form och möter publik? De unga svarar; självförtroende, identitet, makt och en känsla av delaktighet.

    Vi frågar oss; hur hänger mediepedagogiskt arbete med barn och unga ihop med vilka som söker till konstnärlig högskola och vilka som sedan blir yrkesverksamma inom mediefältet? Hörs barns och ungas egna berättelser i medierna om saker som angår dem? Vad tycker de unga?

    Det konstnärliga utvecklingsarbetet baserar sig på intervjuer med unga inom Fanzingos mediepedagogiska verksamhet samt vuxna från Public service och StDH. Slutpresentationen har tagit formen av ett urval av den filmade dokumentationen som skett under intervjuerna samt smakprov på filmer som unga gjort på Fanzingo.

  • 40.
    Khardalian, Suzanne
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Berättandets befrielse: att filma överlevande frå¨n ett folkmord2009Book (Other academic)
  • 41.
    Lantz, Jenny
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Wift (Women in Film and Television), Filmhögskolan Göteborgs universitet, Stiftelsen framtidens kultur, Doris Film.
    Om kvalitet: synen på kvalitetsbegreppet inom filmbranschen2007Collection (editor) (Other academic)
  • 42.
    Lempert, Mirko
    et al.
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Lidén, Josephine
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    The Art of being small ; Film & Cross-media Storytelling - An Education2011Book (Other academic)
  • 43.
    Lytsy, Anna
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Ogudomlig dårvetenskap och andra sorters sanningar: om tro och vetande här och nu2016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Vilka berättelser om världen är så dominerande att vi inte förmår se dem, vilken skog så tät att

    vi bara ser träd? Vad finns det för slags underliggande förgivettaganden om verkligheten här

    och nu som allt vi berättar för varandra om anpassas till på det ena eller andra sättet, ofta utan

    att vi ens märker det?

    I den här texten undersöker jag en sådan kulturellt införlivad berättelse eller föreställning:

    den om tro och vetande, det vill säga den om att det skulle vara möjligt, liksom (alltid)

    önskvärt, att skilja dem åt. För den som intresserar sig för ämnet tro och vetande hänvisar jag

    till den dubbelt så långa ursprungstext som finns att tillgå genom mig. Detta är en mycket

    kraftigt kortad liksom delvis bearbetad version, där ett stort antal källor, poänger och

    slutsatser med nödvändighet utgått.

  • 44.
    Maria, Eriksson
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Att regissera barn2017Independent thesis Advanced level (degree of Master (Two Years)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    I masteruppsatsen "Att regissera barn" skriver filmregissören Maria Eriksson om vad det innebär att som regissör arbeta med barn i film. Med utgångspunkt i erfarenheterna från arbetet med kortfilmen "Skolstartssorg" för hon i uppsatsen dialog med bland andra regissören Suzanne Osten, barnfilmsnestorn Catti Edfeldt och skådespelaren Maria Johansson.

    SLUTORD Det mest uppenbara för mig i arbetet med barn har varit just insikten att alla barn är så olika individer och att det därför inte finns en metod att tillgå. Vilken regi som fungerar beror helt på hur barnet är. Som regissör får man ofta höra att man ska hålla sig borta från att göra film med barn och djur. Det har blivit en vedertagen fakta – en myt. Som egentligen bara skrämmer bort folk. Visst, självklart är det svårt att arbeta med barn – svårare än vad jag hade kunnat föreställa mig – men det är det också att arbeta med vuxna skådespelare innan du har erfarenhet. Jag var livrädd första gången jag skulle regissera skådespelare – visste inte hur jag skulle prata med dem eller vad de behövde få från mig – och resultatet blev också därefter. Men ingen sa till mig att hålla mig borta från att regissera skådespelare. Utan jag blev sporrad att lära mig – se till att bli bra på det. Regissera barn – det vill jag av samma anledning göra igen. Jag vill ta med mig mina nya erfarenheter och kunskaper och bygga vidare erfarenhetsbanken i fler filmer. För att regissera barn är, precis som arbetet med att regissera vuxna, något jag kan bli skickligare på ju mer jag övar. Precis som det tar tid att lära sig regissera vuxna – att utbilda sig i det – så krävs samma tid för att lära sig att regissera barn. Tid – det är något vi filmskapare kämpar med hela tiden. Kampen mot klockan. Barn behöver tid. Det är en svårlöst ekvation. Helst skulle jag vilja att vi inte hade behövt arbeta så många timmar varje dag med Douglas – för ett litet barn klarar kanske inte av det, det kanske inte är en rimlig målsättning. Men en filminspelning kostar så mycket pengar att tiden alltid kommer vara för kort – mitt arbete är att veta när den är för kort och skapa en efter förutsättningarna rimlig tidsplan. Och trots tidspress måste vi försöka skapa en känsla av trygghet och lugn. Den knappa tiden på inspelningen kan jag väga upp genom att använda så mycket tid som jag behöver med barnen under förberedelserna, för det är generellt inte alls lika dyrt. Jag har velat – och är övertygad om att det är en bra metod – att ta sig tid för barnet och förbereda det väl under omständigheter där inte tidspress och stress existerar. Dessutom så var mitt samarbete med Pelle också ett sätt att få mer tid. I mitt arbete har jag behövt hitta en metod för just dessa två barn. Just för att alla barn är olika. Det finns inget tricks, ingen metod eller verktyg som alltid funkar. Det gör det inte med vuxna skådespelare heller, men med en utbildad skådespelare är det snarare regel än undantag att de har verktyg och en förförståelse för att kunna göra en roll i en film. En egen motor och metod. Med Douglas behövde jag på många sätt arbeta väldigt annorlunda än med en vuxen skådespelare eftersom han var så ung och saknade filmerfarenhet. Där handlade det också mycket om dagsform – ibland behövde jag inte ge särskilt mycket regi alls för att det funkade snabbt och var bra medan jag andra gånger behövde arbeta länge, låta kameran rulla och ta flera tagningar i en där Pelle sufflerade och jag regisserade noggrant under tiden. Det sistnämnda vill jag helst undvika eftersom det inte ger något stort utrymme för barnets egna uttryck. Men ibland var det så jag var tvungen att göra för att få hem scenen. Att arbeta med Olle var väldigt likt som att arbeta med en vuxen utbildad skådespelare. Där kände jag inte heller ett betungande ansvar, för han var så självständig och trygg.  Man skulle kunna säga att det var lätt att arbeta med Olle och svårt att arbeta med Douglas. Men att något är lätt betyder inte att resultatet blir bäst så, och tvärt om. Att det går lätt behöver inte innebära att man är på rätt spår. Det var lätt att arbeta med Olle för han var en skicklig skådespelare och proffsig, men han var också mer just en skådis än Douglas och hade således en tendens att agera. Så med Olle var svårigheten ibland att få honom autentisk i stunden – närvarande i nuet och bara vara, inte agera för kameran. Något som kan vara svårt att påminna sig själv om under stress – det är lätt att släppa scenen när den ”funkar”, om man som vi hade stor tidspress och en yngre skådespelare som krävde mycket uppmärksamhet och stöd. Men för att Olle skulle bli bra - vilket han också blev - så behövde vi arbeta på något annat som kanske energimässigt inte tärde oss men som ändå var svårt på sitt sätt. Med Douglas var det tvärtom, det svåra fanns hela tiden där - kampen för att överhuvudtaget få hem scenen. Men att det var svårt kunde ibland lura oss att inte se att vi faktiskt var på rätt väg - att vi fick ett sant och autentiskt material. För visserligen var han ofta okoncentrerad, men när han inte föll ur scenen utan föll i den så var han hundra procent närvarande. Han bara var – fullständigt autentisk och äkta. Utan att anstränga sig.  Jag har velat och behövt lära känna de barn jag ska arbeta med för att kunna hitta en så bra arbetsmetod som möjligt för just dessa två barn under just dessa förutsättningar. Som Sanna också sa: ”Det är så mycket mer ett nu med barn, jag fokuserade på vad hon behövde just nu”. Och det var just det som Pelle och jag också har pratat om nu när filmen är klar, att det handlar så mycket om ett nu och att hitta ett sätt att hjälpa barnet på bästa sätt utifrån vad det behöver just nu i denna scen i denna stund. Pelle och jag har tillsammans fungerat som ett regiteam i arbetet med barnen. Han har varit min förlängda arm hela processen. Vi har tillsammans försökt att ha en så stor verktygslåda som möjligt med knep, metoder och tricks för att sedan använda dem intuitivt och vara snabbt beredda på att tänka om och testa något annat om det vi just provat inte funkar. What ever works, works! Helt enkelt.

  • 45.
    Mårtens, Ylva
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Kära lyssnare: radion som sällskap2009Book (Refereed)
    Abstract [sv]

    Ylva Mårtens gör ofta radioprogram om minnen från barndomens värld. Hon har som skicklig och prisbelönad radioproducent intresserat sig för barns villkor i bl.a. USA, Kina och Japan, liksom situationen för invandrarbarn i Sverige. Idén till boken går långt tillbaka i tiden. Här berättas hur radiovanorna förändrats med åren, från att alla samlades kring den sällsynta mottagaren/ apparaten till dagens lyssnande då radion står på medan vi gör något annat, eller då vi har den i örat. Mårtens intervjuar filosofer, psykologer och idéhistoriker. Hon citerar poesi och besöker sjukhus och fängelser. "Kära lyssnare Med radion som sällskap" är både historia och kampskrift, reportage och idékälla. En stimulerande bok av en erfaren och uppskattad medarbetare på Sveriges radio sedan mer än 30 år.

  • 46.
    Mårtens, Ylva
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Stockholms dramatiska högskola.
    Vad säger barnen?2015Book (Other academic)
    Abstract [sv]

    Vad säger barnen? är en bok om konsten att intervjua barn. Hur skapar man tillit, hur förbereder man sig, vilken lagstiftning gäller? Har barn yttrandefrihet?

    Hur gör man barnperspektivet tydligt och hur ser man som journalist till att barnens röster lyfts fram i det offentliga samtalet? Men den handlar också om hur vuxenvärlden ser på och bemöter barn.

    Vad säger barnen? är en personlig handbok, en kunskapsbank och en praktisk guide. Den kan användas som stöd för lärare, fritidsledare, teaterfolk, kulturarbetare och dokumentärfilmare. Och varför inte föräldrar? Boken är resultatet av ett arbete vid Stockholms dramatiska högskola där radioreportern Ylva Mårtens har varit verksam som gästlärare, forskare och lektor i radioproduktion i mer än trettio år

  • 47.
    Mörnvik, Terese
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Stockholms dramatiska högskola.
    Endlich: att gestalta vår ändlighet : ett konstnärligt forskningsprojekt2016Other (Other academic)
    Abstract [sv]

    Det är höst. Varje dag som går tar mig en dag närmare döden.

    Endlich är en reflektion över människans ändlighet. Inbäddad i stillebenlika bilder, av staden och livet som pågår, natur som existerar av egen kraft, med eller utan mig, utforskar jag tanken på min egen död. Via kameran synas jagets svindlande oförståelse och rädsla för det oundvikliga. I vår tid har döden har blivit något att förtränga och förpassa till andra.

  • 48.
    Nevanti, Kirsi
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    In real life (or elsewhere): essays om creative processes and paralell realities in documentary film2013Book (Other academic)
  • 49.
    Nevanti, Kirsi
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department. Konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet.
    In Real Life (Or Elsewhere): om kreativa processer och parallella verkligheter i dokumentärfilm2017Doctoral thesis, monograph (Other academic)
    Abstract [en]

    Reality isn’t what it appears to be. Contexts are not always clear and visible. People don’t always say what they really mean. And they don’t always mean what they say. When life is your stage manager, anything can happen. I often say, life is hard, my head is harder. Making documentaries is not for the faint-hearted.This PhD project explores creative processes and parallel realities in documentary film, and discusses and conceptualizes the artistic practice of documentary filmmaking. The project consists in part of artistic works and essays that are critical reflections on the creative process and how that process can be conceptualized. The cinematic centerpiece of the thesis is entitled Images and the Worlds of Being (2011–2016). Previous subprojects are A Shift Between Worlds (2013–2015) and an essay book entitled In Real Life (or Elsewhere) (2013). Between 2013 and 2017, more essays were written, some of them translated to English. All the Swedish essays are available in PDF format. All of the works in the PhD project explore creative processes and parallel realities in two different ways: A Shift Between Worlds (2013–2015) explores identity and parallel realities in the gendered world. These works are based on two workshops led by Diane Torr, “Man for a Day” and “Woman for a Day.” They resulted in several component works, including two video essays, two audio works and two large-format photographic works, the latter in collaboration with photographer Johan Bergmark, as well as a short commentary film entitled Diane Speaks Out (2016). Images and the Worlds of Being (2011–2016) – a VR Classic Style film – explores what happens when documentary images are shown on four screens forming the walls of a room. This work also focuses on the view through the camera lens through which the filmmaker meets the world, in a hypnotic tapestry of parallel realities in a tenderly portrayed, runaway present. A sort of logical reasoning about the illogic of our era, in search of elusive reality (to paraphrase Jean Baudrillard) – the presence in the act of seeing. An experiment in the forms of visual knowledge, outside the traditional display windows. Shooting location: The World.

  • 50.
    Norman, Petra
    Stockholm University of the Arts, The Film and Media Department.
    Vad är ett innehåll för mig i en långfilm?2016Independent thesis Advanced level (degree of Master (One Year)), 10 credits / 15 HE creditsStudent thesis
    Abstract [sv]

    Vad har jag slutligen kommit fram till?

    Har jag nu kommit närmare vad som är essensen i ett innehåll för mitt framtida skrivande?

    Vid framtida projekt eller idéer kommer jag i början att prova med att arbeta ännu mer känslostyrd och intuitivt. Först efter det att jag har kommit en bit med en idé, karaktär, situation eller till och med skrivit igenom hela historien, kan jag stanna upp och vara mer analytisk. Vad i materialet väcker mina starkaste känslor? Där kanske ligger något som kan peka mot det jag söker, det jag ska ringa in. Fråga om detta har att göra med mina egna livserfarenheter? Händelser i livet som har berört mig starkast? Vilka händelser och människor i mitt liv har påverkat mig mest? Har jag varit med om något slags uppenbarelse? Har jag varit med om tillstånd som har förändrats från ett till något annat och gjort mig till en bättre eller sämre människa? Vad var det centrala i detta? Vad var den primitiva mänskliga drivkraften? Välja en sak, fördjupa detta och belysa från olika perspektiv.

    I boken Directing av Michael Rabiger skriver han under kapitelrubriken "Identifiera ditt tema som regissör" att alla människor har märkts av några centrala "issues" som väckt starka känslor under sina liv. Han menar inte biografiska händelser, utan att kärnan i dessa livserfarenheter kan vara ett tema som det kan finnas ändlösa variationer på.11

    Om jag tolkar de fyra filmerna jag skrivit om här, är essensen av innehållet i filmerna frågor kring hopp, tro, godhet, kärlek och att vara sann mot sig själv. Om jag funderar på några moment om innehåll från kursen Berättandes vägar som intresserade mig mest så är det Uppenbarelsen, Magi och Mirakel. Det pekar också mot något.

    Jag kan se att svaret på vad är essensen i ett innehåll för mig är att vara mera sökande under skrivandet än jag tidigare varit. Jag kan också se nya frågor som jag kan ställa till mig själv och nya arbetsmetoder jag vill prova i framtiden. Ingen säker väg framåt, men det är det aldrig, men jag kan hoppas, då det känns som jag är något på spåren.

12 1 - 50 of 61
CiteExportLink to result list
Permanent link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
v. 2.35.9