Theatrical scenography is developing its methods to address its ecological impacts. This research observes the stages already accomplished by certain theaters and scenographers. Also acknowledges how expertise in sustainable product design can be transferred to scenography design and processes. The results of this research offer insights into how to apply sustainability criteria in relation to scenographic processes analysing how international practitioners work. The study also offers a qualitative assessment tool as a means of estimating the overall sustainability of scenographic practices. This tool monitors the entire scenographic cycle from conception to recycling and helps to visualize and compare weaknesses and achievements.

During December 2021-Feb 2022 I did makeup and wig design at Dalateatern and Örebro Teater for the play Jekyll vs Hyde. What I wanted to explore during production was: "How can I, as a mask designer, create something that is challenging and exciting to watch while requiring as little effort as possible from the actors to whom I am going to hand over the design?"  I wanted to find solutions where I could feel proud of my design while at the same time I wanted to feel confident that what I created could be managed in a simple and sustainable way. 

During this project I’ve been exploring how we can work with things within art to change our way of relating to ourselves, other humans and our surrounding. I want to see if finding inner spaces within us can make us feel more connected to our external surrounding. I want to share the feeling of being connected with things through incorporating them inside our own bodies. I have therefore been leading participants on introspective journeys where they found rooms inside of their bodies. After that I have been translating these inner spaces into immersive performative Scenography, where visitors have been invited to engage with the things in the space with all their senses. All the bodies, things as well as visitors, have been given the possibility to interact on their own terms. I wanted to see what kind of relating this room of Whispering Bodies; the Immersive Scenography inspired and invited to, and I wished for it to be a tactile bonding with a sense of heightened empathy and listening. 

This text-based piece, called Whispering Bodies: The Textual Brain, is created out of a curiosity in how a reflection based in the written language can exist as a complementary work for a physical and tactile space, in this case Whispering Bodies: The Immersive Scenography. I wanted to create an experience that would have traces of the room filled with different bodies. I have been experimenting with how to use different mediums to make this happen, and this piece will be a combination of meditation, video, drawings, audio and text, and the text itself will be jumping in between genres. I want to invite you to take part in this journey with me. It will be dry, it will be poetic, it will be telling you what happened, both the factual and the fictional. 

If you have any questions, feel free to contact me about the work.

A reflection on how to use a pop song as a leading theme in theatre production.

A reflection on how the placement of the audience in performing arts effects the set design, and the audience itself in reletion to the work i general. How does where we place the audience effect their ability or chance to be present in the happenings on stage? 

Denna undersökning har som övergripande syfte att undersöka vilka möjligheter scenografer och kostymdesigners har för att kunna arbeta med hållbarhet inom scenkonst. Studien fokuserar på att undersöka vilka konkreta verktyg scenkonstnärer, institutioner och branschorganisationer har till sitt förfogande idag och hur ett strategiskt hållbarhetsarbete kan läggas upp. Den undersöker också dilemmat mellan att vara både konstnär och hållbarhetsmedveten i en konstnärlig process. Metoden för undersökningen har varit att intervjua scenkonstnärer och branschorganisationer från Danmark, Norge och Sverige, för att få en helhetsbild av de olika ländernas hållbarhetsarbete och hur scenkonstbranschen medverkar till klimatomställningen. Undersökningen har analyserat material från en case study, intervjuer, litteratur, handlingsplaner och egna erfarenheter med syfte att undersöka hur scenkonstnärer arbetar med hållbarhet.

Resultatet av studien visar att branschen i de olika länderna kommit olika långt i sitt hållbarhetsarbete samt att det saknas gemensamma verktyg, mål och handlingsplaner. Intervjuerna pekar också på värdet av att frågan tas på allvar, lyfts till ledningsnivå och att konstnärerna inkluderas i detta arbete. Studien har inte tagit hänsyn till huruvida extra resurser behöver tillkomma branschen för att göra tillräckliga åtgärder i tid men den pekar på vikten av att de stora institutionerna måste ta ett mer övergripande ansvar för att driva branschens framtida utveckling. Förhoppningsvis kommer studien att kunna användas som en igångsättare; av enskilda konstnärer, institutioner och andra berörda i deras omställningsarbete till en mer hållbar scenkonst.

The purpose of this study is to explain the process of designing the architecture of StrangeSpaces, an itinerant festival for transcultural performing arts groups or artists which starts from the original idea and terminates with the description of a possible structure. The process of designing StrangeSpaces is based on an investigation on the transcultural performing art’s field and on conversations with experts, which together transformed the original general idea of a festival, into the specific architecture of the StrangeSpaces festival. The investigation resulted in a personal definition of ”transcultural performing arts”, that subsequently led to the identifications of three elements of transculturalism which define the festival’s goals as ”encounter with the other” in multiples and different yet equal levels. Another result of this investigation is the contextualization of StrangeSpaces in the contemporary international cultural politics. In fact, the transcultural encounter and exchange can be viewed as a possible response to the increasing need of sustainable international performing art in local, national and European cultural communities. The conversations with experts in the field of international performing arts complemented the investigation, contributing to the ideological principles of StrangeSpaces, such as anti-racism and anti-colonialism, as well as to a model of democratic and sustainable design, in which multilingualism and cosmopolitan aspects of the society are essential cues. The result of the study is a design of the architecture of three versions of StrangeSpaces, an itinerant transcultural performing arts festival that is born to be a space, a free place where people play, exchange roles, art, experience starting from their own culture, but reaching and reflecting into the other, mirroring a society of sustainable diversity.

Denna uppsats syftar till att undersöka glappet, eller skavet, mellan den konstnärliga praktiken och den ”apparat” som behövs för att producera en föreställning. Som metod har jag använt mig av att jämföra mera ingående tre olika internationella residens program i Europa. Valet av att använda residens som metod är för att jag anser att det är det mest lämpliga exemplet för att illustrera arbetsförhållandena för ett konstnärligt arbete, framförallt när det gäller dans och koreografi. Resultaten indikerar att det finns en komplexitet mellan konstnärlig praktik och produktion samtidigt som det finns ett behov av ökad delaktighet, bättre kunskap och större ansvarstagande inom scenkonsten. 

In the current globalisation of the planet, Indigenous peoples are attempting to reclaim their lands from extraction and natural disruptions due to new sustainable energy projects and dam constructions. This study is exploring how choreography and dance are addressing the issue of exploitation of land and bodies, directly weaving together ideas of ancestry and indigeneity through gathered testimonies from three Indigenous choreographers. The work allows for activist ideas to shift the perspective on humans’ relationship to soil and its emancipation from coloniality by acknowledging the ancestral body as an intrinsic, lived experience within the Indigenous choreographer. Positioning the study in relation to critical artistic practice, the text is proposing an opportunity for the reader to explore the link between bodily rights, minority politics and soil, thus revealing how the reconstruction of ancestral memories and movement can remind us how to repatriate our dismantled and dislocated history. By finding ways of connecting choreography to agency over body and indigeneity, this work is exploring how dance can constitute Indigenous connectedness and how testimonies by these choreographers are passed on through their embodied experiences of indigeneity, ritual, repatriation and recognition of the Indigenous body. 

How effective is manipulation when applied, if it's mechanisms are simultaneously exposed? This essay is a reflection on my play "ROM COM - en romantisk komedi", which premiered at Kulturhuset Stadsteatern in Stockholm in late May 2022, a genre piece which consistently strives to draw it's audience's attention to the form, tropes and conventions it uses to influence their emotions.

This project started from the idea that the premise of the performing arts is to capture people’s attention. But at the same time our attention is under pressure through experience economy, digitalisation and work-life conditions. We consider it urgent to work with how to find ways of creating sustainable relations to attention within this field.

     The purpose was therefore to develop a more sustainable relation to attention within the performing arts, in the meeting with meditative practices. 

     The research questions we are working with are the following: 

-       In which ways can the use of meditative practices contribute to a more sustainable relation to attention in the performing arts and in artistic education?

-       How can we create an increased awareness of the relation between artistic choices and the demands on practitioners’ and audiences’ attention?

These pages include parts of the process diary, notes on process, reading, as well as photos from my research process.  These are abstracts of my research and therefore curated in their own right to show not only my somewhat sprawling process but also my honest attempt to share how I document and research in my process. These “written expositions” mirrors how I gather material when I work as a performer and performance maker. This document is as much about me finding out what I did in the project as you are attempting to understand the project´s content, methods and results. It is me looking at the produced material from the outside, curating it to try out words on the method, content and material. I have written about the work reflectively at the same time as I invite you into this action. It´s speculative and intimate.  

During my master studies in Performing Arts, I have reflected on what it means to be a performer beyond the symbolic meaning of it- such, as being material or representation for someone else work. I have investigated what the performer spends time doing and reflecting on beyond what is seen “on stage”, and present that, whatever it is and looks like. I have then, in my final degree project, looked at how I can use my gained knowledge as a mainly interactive performer in relation to performance arts and black feminism theory to create my own artistic practice.  

My aim has been to do this by being, meaning to exist with, breathing with, becoming part of, attending to and situating myself in relation to performance arts and black feminism theory in a mindful manner. 

Reflection on my play Lycko-Ken looked at mainly through the lens of historian Christopher Laschs writing The Culture of Narcissism 

INLEDNING

Uppdraget Så här såg vår uppgift ut som det fastställdes av Styrgruppen 2009-06-02: Arbetsgruppen Utbildning och Forskning (UoF) ska • i det första skedet av processen ta sikte på de innovativa möjligheter som en ny högskola erbjuder • särskilt överväga nya utbildningsområden, som dagens båda högskolor inte uppmärksammat • knyta extern kompetens till gruppen • inhämta tidigare och nuvarande erfarna pedagogers tankar • överväga former för omgivande branschers och omvärlds medverkan i och påverkan av arbetet • anlägga ett internationellt perspektiv • ge plats för en reflektion över hur en ny högskola kreativt kan förhålla sig till Bolognasystemets olika utbildningssteg Vi har valt att tolka det som att vi inte förväntats komma med en färdig organisationsplan, utan först och främst ska leverera en visionär text som kan ligga till grund för fortsatta samtal om framväxten av Stockholms Dramatiska Högskola, SDH. Att komma med prognoser är svårt, särskilt om de rör framtiden, men vi har efter förmåga gjort ett försök. I stället för att arbeta igenom alla idéer till sin yttersta konsekvens och då riskera att kväva intressanta resonemang och vilda tankar har vi medvetet valt att låta texten spreta. Det är ett internt material som riktar sig till alla som är verksamma inom Teaterhögskolan i Stockholm, TH, och Dramatiska institutet, DI. Vi har under hösten 2009 intervjuat före detta och nuvarande studenter och lärare, yrkesverksamma konstnärer eller andra vars förhoppningar och farhågor inför vår process vi varit nyfikna på. Vi har besökt olika miljöer som vi tror kan inspirera den nya skolans skapande av en kreativ omgivning. Vi har rest i landet och världen för att ta del av andras erfarenheter och för att få syn på oss själva. Vilka är vi? Vilka vill vi bli? Som en bilaga till rapporten bifogar vi mer detaljerat hur vi arbetat och vilka vi träffat. De intervjuer och reserapporter som är gjorda finns på vår hemsida, gå in på www.nyhogskola.se och klicka på Inspirationsbanken. Vi vill inleda med några kompassriktningar som vi tror kan vara till hjälp när man navigerar genom rapporten; Vi som sitter i UoF-gruppen är alla på olika sätt knutna till TH och DI, men vi representerar inte våra skolor eller de yrken vi har. Vi har ansträngt oss för att gemensamt hitta utgångspunkter och målsättningar för en helt ny skola. Vår rapport bygger inte på grundliga analyser av dagens två skolor. Det är nödvändigt att analyser görs, men vi bestämde oss tidigt för att försöka arbeta så utopiskt som möjligt för att finna förslag som inte dikteras av vad vi har i dag. Något som visat sig väldigt svårt då alla drömmar kommer ur erfarenheter, men det har varit en viktig ledstjärna i vårt arbete. Som utgångspunkt har vi haft att fusionen måste ske på alla plan, ingen del ska in i den nya skolan utan allt måste byggas från grunden. Detta kommer att påverka såväl fungerande enheter som mer tydliga problemområden. 4 Något som berikat vårt arbete i arbetsgruppen är att vi kommer från olika yrken, vi är lärare och studenter, konstnärer och administratörer. Detta har gett oss fler infallsvinklar på uppdraget men det väcker också ett behov av att diskutera vissa centrala begrepp. När vi använder eller hör ord som omvärld/bransch förstår vi dem olika, så även om vi inte är konsekventa i rapporten kommer här ett par bestämningar; Omvärld – allt och alla utanför skolan. Människor och samhälle. Bransch – framtida arbetsgivare, företrädesvis inom film, radio och TV. Yrkesverksamma – professionella konstnärer med de yrkesfunktioner vi utbildar för Lärare – de som undervisar på skolan Kollegium – den plats som organiserar undervisningen, ett organ Vi har diskuterat konst och hantverk. Vi menar att hantverket är en förutsättning för att kunna utöva vår konst, men vi har valt att problematisera vår definition av hantverket. Vad är det, egentligen? Vilka är våra yrken i dag? Vi ser ett behov av att söka lösa upp de hierarkier och den skråmentalitet som idag präglar och inordnar våra yrken. Fusionen Vi vill bygga en levande skola. I Mary Shelleys roman försöker Frankenstein skapa liv. Han ikläder sig skaparrollen och genomlider kval och umbäranden. Till trots mot naturen lyckas han till slut, men projektet blir hans undergång, han skapar ett monster. Om vi tillåts leka med metaforen lite till, att vårt uppdrag är att skapa något levande, så har vi i enlighet med vårt uppdrag tagit fasta på att vi inte som i romanen ska sammanfoga olika delar utan ska skapa förutsättningar för en fusion. Föreningen mellan våra två högskolor ska ske på partikelplanet, ett helt nytt ämne med än högre densitet ska skapas av de atomer som idag utgör molekylerna Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet. Våra odds förbättras dessutom avsevärt i jämförelse med Dr Frankensteins då våra material kommer från två levande kroppar. Drömmen om en samlad skola är inte ny, det är en gammal tanke som återkommit med jämna mellanrum, men som av olika skäl nästan alltid kvävts i sin linda. Vilka är de svårigheter och motsättningar som gjort alla tidigare försök lika hopplöst fåfänga som alkemistens ambition att skapa guld? Vad är det som säger att vi ska lyckas? Hur kan vi utnyttja våra motsättningar till att utgöra den friktion som krävs för att det ska alstras energi? Från dramatiken vet vi att konflikten är själva förutsättningen, och det är kanske just detta, att inte rädas konflikten utan att se den som själva motorn i processen. Den kreativa konflikten som för oss framåt. Den nya skolan kommer få en särställning i svenskt kulturliv och utbildningsväsen och måste ta ställning till hur den vill förvalta sin position. Om skolan vill kommer den ha stor möjlighet att påverka och i förlängningen förändra den bransch studenterna ska verka i. SDH ska vara transparent i struktur och visioner både för de som är på skolan och de som söker sig dit och måste därför vara beredd att formulera vad den står för. Skolan ska vara en plats där människor med olika bakgrund och konstnärliga uttryck utmanas och utvecklas sida vid sida. För att kunna utnyttja storleken och bredden till sin fördel och se till att näven av olika inriktningar inte faller sönder i fingrar måste SDH ha en gemensam vision, ett välformulerat och fungerande mission statement. Något för studenter och personal att samlas kring och brottas med. Ett mission statement som formulerar verksamhetens mål och ursprung fungerar som rekryteringsgrund för studenter och personal och hjälper skolan att både utmana och förklara sin verksamhet. Det är viktigt att det finns en övergripande syn på hela skolan som präglas av sympati för och kunskap om varandra, både på student- och lärarnivå. Det ska vara EN skola. 5 SDH måste ta ett samlat grepp kring en vald pedagogik. Vi vill bygga en skola där studenten studerar istället för lär sig. Hur ser man på studenten och studentens lärande? Ska vi utbilda solister eller ensemblekonstnärer? Våra studenter måste både ges möjlighet att behålla och utveckla sina individuella kvaliteter och ges absoluta förutsättningar att ingå i kollektiv. Våra studenter måste lära sig att inte bara arbeta i grupp, utan också skapa i grupp. Skolan har även ett gyllene tillfälle att på allvar bli internationell. Inom flera av de områden skolan utbildar för krymper världen. Vi måste vara à jour med den internationella utvecklingen, både vad gäller högskolor och arbetsmarknaden i stort. Skolan har allt att vinna på att ta sin plats i samtiden och att i dialog med bransch och publik visa vägen. Dialog är viktigt. Inom vissa discipliner har avståndet i dag blivit för stort, vilket hämmar vår möjlighet till inflytande, både konstnärligt och instrumentellt. Skolan måste med auktoritet fortsätta definiera sig själv och sina mål, men samtidigt ha styrkan att kunna ta in omvärlden. SDH kan inte och ska heller inte påstå att den examinerar färdiga konstnärer. Vi ser konsten som en process, så även konstnärskapet och själva skolan. En process som med nyfikenhet och mod söker sig vidare, utmanar sig själv och sina värderingar för att stärka dem. Studenterna har inte bara möjligheten att under studietiden mötas och bygga framtida nätverk, utan även genom valbara kurser och gemensamma arbeten fördjupa sig i andra medium än just det de själva valt. Detta blir en hörnsten i den nya skolan, hur vi än sedan väljer att organisera den; att nyttja skolans storlek och bredd till en förutsättning för den utbildning vi erbjuder. Att å ena sidan genom valbara kurser och program kunna erbjuda studenten individuell fördjupning, ett sätt att möta studenten där den står, och å andra sidan kunna betona vikten av den kollektiva processen. Hur gör man då? Vi har ägnat mycket tid åt att dels försöka definiera en gemensam utgångspunkt och dels ett gemensamt mål och funnit att vi har varit relativt överens om väldigt mycket. Frågan har varit hur kommer vi dit? Några av oss vill börja med att ringa in vad en framtida student ska kunna när den går ut, andra av oss har önskat utgå från en beskrivning av vilken skola en framtida student ska möta. I båda fallen har vi valt att utgå från resultatet för att sedan baklänges konstruera förutsättningarna för att komma dit. Så för att slippa välja mellan hönan och ägget kommer vi i texten att skriva det vi är överens om, för att i modellerna möjliggöra yvigare och mer radikala förslag som inte behövt uppnå konsensus.

SLUTORD

Vad händer nu? Med överlämnandet av den här rapporten avslutas Utbildnings- och forskningsgruppens uppdrag, men nu börjar själva arbetet. Den hemsida vi byggt under arbetets gång34 kommer att finnas kvar fram till att SDH tar över. Tanken är att den ska kunna fungera som ett bibliotek och torg för tankar och idéer. Vår förhoppning är att vårt material kan tjäna som en inspirationsbank för det lag som i nästa fas tar över stafettpinnen. Vi har ringat in ett par frågeställningar som vi menar är absolut nödvändiga att styrgruppen med hjälp av alla på DI och TH besvarar i den fortsatta processen. Att den nya skolan lyckas samla sig kring ett mission statement är ett av de påstånden som betonats starkast av alla vi mött under hela vårt arbete. En tydlig och gemensam vision som både profilerar skolan utåt och fungerar som en vind inåt. En vind som man sen kan gå på kryss emot, eller ha i ryggen i en läns. Vi har resonerat kring dess betydelse och hur det skulle kunna se ut, men om det ska ha en reell funktion måste detta processas av hela organisationen. Studenter och personal måste ges tid och plats att gemensamt besvara vad SDH ska vara. Vi föreslår en serie workshops som planeras och handleds av en arbetsgrupp som har detta som sitt huvudsakliga uppdrag. Slutrapporten Forma Nya Högskolan som sammanställdes av Louise Rich och Daniel Tjäder för DI:s och TH:s räkning bygger på en gedigen metod som borde kunna användas i kommande workshops med personal och studenter för att på allvar förankra fusionen hos dem som berörs av den. Vilka ämnen ska studenterna möta under sin tid på SDH? Hur ska de möta dem? Här måste det göras en grundlig analys av vad och hur vi undervisar idag; vilka nyheter ska in? Vad väljer vi att ta med oss och vad väljer vi att inte ta med oss? Med förändringen följer att vi blir tvungna att välja bort vissa saker. Vi föreslår att man i det fortsatta arbetet strävar efter att vara mycket tydlig med sina val. Detta är komplicerat och kommer att bli en smärtsam process, men vi tror alla har förståelse för det. Alla vet att det måste till förändringar; det värsta vore nog om det inte blev det. Vi vill bara varna för att ledningen i sin omtanke om personal och arbetsmiljö undviker de svåra val som måste göras, eller att man frestas slarva med att kommunicera dem. Man bör till exempel ta ordentligt farväl av det som inte får plats i den nya organisationen för att erkänna att det har haft en betydelse. Det finns flera sätt att göra detta, funktionen är som en utspark. Lika viktigt som det är att ta emot det nya är att ta farväl av det gamla. Detta för att ge SDH en rimlig chans att komma igång ordentligt. Det innehåll och den inriktning man bestämmer sig för kommer att ställa nya krav på alla, men den nya lärandemiljön kommer att ställa särskilda krav på lärarna. Ett samlat grepp kring pedagogiken parat med att studenter ska kunna gå mer interdisciplinära vägar, om än bara i kurser, kommer innebära stora förändringar för många. Vi föreslår att organisationskommittén snarast gör en översyn över de resurser som finns på skolorna idag och lägger upp en strategi för hur man ska möta den nya skolans kompetenskrav. Medel måste avsättas för kompetensutveckling och kunskapslyft av olika slag. Detta kommer inte bara gälla undervisande personal, detta kommer förmodligen att påverka alla. Det är alltså två stolta högskolor med en makalös kompetens, som genom en fusion ska bilda en ny. Man kan fråga sig varför två väl fungerande enheter ska lägga ner för att med stor möda skapa något nytt? Något som ska husera alla oss med våra olikheter och motsättningar. Egentligen är det ingen stor sak. I mångt och mycket siktar vi i våra olika yrken och funktioner åt samma håll. Att vi går samman i en skola är egentligen det mest självklara då vi har så mycket gemensamt. Att skolorna är väl fungerande är dessutom en förutsättning för att det ska lyckas. Skulle vi däremot fortsätta leva åtskilt skulle vi gå miste om en rad viktiga utbildningsmöjligheter och konstnärliga samverkansvinster. Våra branscher, våra konstområden och vår omvärld i stort erbjuder nya utmaningar som kräver förnyelse och samarbete. Det är dags helt enkelt. Och nu är det möjligt.

Har den västerländska människan förlorat sitt spirituella väsen? Och på vilket sätt kan teatern vara en plats för att få kontakt med hela vår gestalt?

För att undersöka denna frågeställning valde jag att arbeta multidisciplinärt och gjorde en dansföreställning för två dansare. Det undersökande arbetet på scenen ledde sedan fram till ett seminarium där detta diskuterades.

Min frågeställning formulerades inte när ScenEx22 påbörjade, den uppstod dagen jag tog mitt första kliv in genom spärrarna på SKH. Jag kommer inte från en teaterbakgrund, innan jag började på skolan kunde jag räkna på fingrarna hur många gånger jag hade gått på teater och sett en föreställning. Jag har en skräddarutbildning, gjort lite egen konstnärlig undersökning av olika slag, ett års konstnärlig utveckling på folkhögskolan Nyckelviksskolan. Så det här med scenkläder har långsamt kommit till mig.  Men med det sagt kommer jag från en familj där båda mina föräldrar är bildkonstnärer, utbildade på 80-talet där den sanna konstnären var “den ensamma konstnären”.  Så när jag kom in på skolan var mina frågor många och ju mer jag vet desto mer komplexa blir mina funderingar. Vad är teater och scenkonst ens? Vad är en kollektiv konstform? Vad kan jag som kostymdesigner, alltså scenklädsel-komponenten, förstärka, tydliggöra, påverka för den stora helheten? När är komponenten scenkläder viktig, när är den mindre viktig? Och vad är de andra komponenters roll, vad kan de tydliggöra, förstärka och påverka till helheten? Den sista fråga tycker jag är så oerhört spännande. Att ha fått tillgång till och fått uppleva hur t.ex. ljud-komponenten arbetar. Jag tycker verkligen ljud-komponenten är ett strålande exempel på essensen av det idealiska samspelet, det som kan finnas mellan de olika komponenter när samarbetet är bra. Ljud-komponenten jobbar så direkt och impulsivt. Samspelet mellan feeling, skådespelarnas agerande och impuls, rummets förändring, regissörens impulser och viljor och sist det tighta samspelet med ljus-komponenten. Och på så sätt har alla scenkonstens komponenter sina gemensamma och egna processer. Och det tycker jag är så fascinerande och det är det som jag verkligen går igång på med scenkonst. I de kommande avsnitten kommer jag att försöka formulera mig kring hur jag på olika sätt till närmar mig mina frågeställningar genom de erfarenheter och insikter jag har gjort genom att placera min egen kropp mitt i dessa processer under de senaste 3 åren. Stora, viktiga lärdomar kom på ScenEx22 med Lycko-Ken på Stadsteatern. Det har inte varit lätt, det inte varit särskild roligt, många tårar, mycket frustration, men jag ångrar ingenting för jag har fått är en enorm insikt på grund av detta projekt som jag nu kan använda i mitt liv som arbetslös scenkonstnär där min egen skola ska ta vid.

The production process for a horror production for a young audience. How the planing process is a part of a whole teams artistic process, from the view poin of technical production manegment.

Source code for the tools implemented in MAX/MSP and general reflection concerning my work with the sounddesign for my examining project: Stumt Tvång.

"The potential of multilingualism in dramatic works" is an artistic research project that aims to investigate, develop, and deepen the practice of writing multilingual drama for an imagined audience in Sweden. Through placing significant focus on the playwright's practice, the goal is to contribute to the artistic development of dramatic writing in Sweden and in other Swedish-speaking contexts.

By using sociolinguistic theories and terms around multilingualism, both the artistic practice and the discourse surrounding it are developed and challenged. Through the application of an integrated ideology of multilingualism, language ideologies based on a monolingual norm are contradicted. In this way, the project makes room for silenced and marginalized voices and perspectives that rarely take or receive a place in Swedish performing arts contexts.

Considering language, and thus multilingualism, as social practice and action is the starting point for the research. This post-structuralist approach is in line with the theories of sociologist Pierre Bourdieu and language theorist Michael Bakhtin. In this research drama is considered as both practice and as action. Central concepts are linguistic repertoires, translingualism and speech acts.

Within the project, two dramatic works have been created, ASIA/ÄRENDE and UniZona & PolyZona. These constitute the artistic result of the research and can both be described as dialogical polyvocal plays. Common and central to both works is that multilingualism permeates them and constitutes their formal core. The multilingualism has consequences that affect the dramaturgical and musical structures.

The creation of the works has taken place in dialogue and collaboration with multilingual actors, directors and translators in Sweden and Finland. The form of the artistic work has been conversations, workshops and periods of writing, translation, and design. Through these processes and works, the issues have been successively investigated. As tools for analysis, reflection and discussion, four categories have been created: dramaturgical, political, emotional and communicative potential. With the help of these, the concrete functions of multilingualism in both dramatic works are examined with the aim of making visible the potential of multilingualism in dramatic works.

The project demonstrates that multilingual dramatic writing requires different, less traditional approaches and in this way contributes to an expanded practice for the playwright. The methods used in the creation of the works have been collaborative, transcultural and dialogic, shifting between practices and acts of listening and composing.

"The potential of multilingualism in dramatic works" aims to show the enormous artistic, creative, political, emotional and communicative potential that multilingualism can bring to the dramatic work and, by extension, the performing arts.

This master’s thesis discusses who Nora Helmer could be today in different parts of the world. With an idea for an modern adaptation of A doll house (with three Noras from different cultural perspectives) as a starting point the purpose is to research the following questions: Who Nora could be today, how Nora could be portrayed through different cultural perspectives, what similarities and differences there are, if anything in the play has to be changed to relate to a contemporary context and what the essence of Nora is. These questions are being explored through in-depth interviews with five different female actors in different continents: North America, Asia, Oceania, Africa and Europe. The actors thoughts are presented through different themes: Who Nora is, motherhood and marriage, Nora’s favourite color, the ideal woman and who Nora could be in their context today. The last part discusses the different versions of Nora, how a classical play can open up for conversations about current gender equality issues and how this material can be used in the continued work towards a stage production. 

Devising process leading up to a performance about hormones.

Den här texten är en slutrapport av det KU-arbete som vi bedrivit under 2004-2007. Vi har försökt sammanfatta arbetet och våra tankar utifrån den kronologi utvecklingen följde. Vi har under det gångna tre åren ett flertal gånger insett att vi lärt oss helt oväntade saker. Det har varit stort som smått. Det har varit fakta och struktur, som tex att Sverige är ett av de EU länder som är sämst på att söka bidrag dvs skapa projekt. Men också möjligheten att se det konstfält som Bourdieu beskriver i full verksamhet. Allt detta har lett oss till ett i många stunder mycket fruktbart samtal men också till ilska och sorg över sakernas tillstånd. Det visade sig emellertid att arbetet bar på ett konkret resultat som vi inte kände till när vi började. Texten utgör därför också ett förslag till en kurs på masternivå på Dramatiska Institutet. Utbildningens inriktning och mål är att utveckla alternativa hantverk för konstnärligt arbete inom scenkonsten. Metoden är att i teori och praktik möta och pröva strategier från fler konstformer och genrer än den egna, för att utveckla ett tänkande där eleven sätter val av målsättning före val av konstnärlig strategi och genre. Vi tänker oss att utbildningen ska motsvara 60 p (40 p i det gamla systemet). Undervisningen ska bedrivas på heltid under ett läsår och omfatta 10-15 elever.

Researches different methods in the subject of sound design, where chance and play are included in the research. This work was part of a performing arts production called Lycko Ken, in collaboration between Stockholm University of the Arts and the Stockholm City Theater.

Boken Perukmakeri – samlade erfarenheter i ett hantverk innehåller grunderna för tillverkning och hantering av det mesta inom traditionellt perukmakeri. Och lite till. Kunskapen om det traditionella sättet är en av förutsättningarna för att kunna ta hand om, reparera och förnya äldre peruker. Med det traditionella perukmakeriet som grund och en början på yrket kan man gå vidare, om man så vill, till andra materialval och metoder och låta sig inspireras av hur kollegor arbetar. Perukmakeri är ett hantverk som var och en kan berika med sin nyfikenhet och kreativitet. Då kommer yrket att vidareutvecklas och förnyas.

Undersökningen går ut på att hitta nya kvalitativa redskap för att utveckla samarbetsformerna inom internationell scenkonst. Arbetet syftar även till att ta reda på hur olika konstnärer samarbetar. Går det att utveckla och effektivisera fysiska möten i internationella utbyten genom att ta fram en ny arbetsmall som minskar konflikter och destruktiva strömningar? Förhoppningen är att ta reda på hur samsyn på bästa sätt kan hittas i en flerkulturell grupp.

Jag har i min research intervjuat nationella och internationella respondenter som bl.a. besvarat frågeställningar kring ledarskap, organisation, policydokument, ansökningar. Jag har även tagit del av litteratur för att därigenom finna fler ingångar. Till detta har jag även delgett en del av mina egna erfarenheter kring internationella samarbeten.

I studien presenteras en möjlig färdväg som regissörer, producenter eller grupper kan använda sig av när de ingår i internationella eller nationella samarbeten inom scenkonst. Lathunden presenterar hur medlemmarna tillsammans kan minimera konflikter, missuppfattningar eller destruktiva strömningar innan det konstnärliga samarbetet på golvet sätter igång.

Det finns idag redan skrivna modeller som givetvis går att implementera på konstnärliga utbyten. Min förhoppning med den här rapporten är att ge ytterligare dimensioner och valmöjligheter för de konstnärer som väljer att gå in i ett internationellt samarbete.

The text is an investigation about how it is to make make up and wig design two artists together. And the question that is asked is: How do two people jointly do a mask and wig design without sacrifising their own artisitc vision and what are the advantages and disadvantages of being two?

This project is researching how a comedy show on insanity could be created and aims to research the subject of madness and the performance of insanity. What is the creative idiot? How can play be an option for understanding the Other? The research is the phenomenology of crazy as the unknown, the stranger and the other. 

This research questions the ethics of the performance as well as its aesthetics. How can crazy perform itself in an international performative arts context? The focus is to understand the Other as the unknown as unavailable to reason and therefore impossible to perform as understandable. The object of research is the conflict between reason and its negation as the unknown stranger. 

The result of this project is an idea on how to create this performance, as a way of practicing madness in a safe space and enjoy insanity as a way of producing the not yet known, as a way of playing life.

trigger warning

Jeanne Rohleder is a classically trained dancer, performance artist, art therapist and anthropologist. Sonja Kessner is a trained actress and anthropologist whose work takes various forms in the field of music and theatre. The two met during their studies of social and cultural anthropology and found a mutual interest in the structural and institutional side of violence and in the question how personal experiences can form the base for social analysis and artistic activism.

Within their research the two Berlin based artists/anthropologists investigate the phenomenon of sexualized violence and its political implications, zoom in on trauma and resilience and the transformative possibilities of its artistic progression.

Their methodology ranges from autoethnographic means to a broad research into various disciplines as for example feminist and queer theory, postcolonial studies, psychological anthropology and political philosophy. Their studio work includes theatre and dance improvisation, creative writing, painting and performance art. 

The documentation contains a portfolio of their research within the years 2019 - 2021 including video links and photos. The performance "hear me to feel me" and the video piece "on the deep surface I swim like a fish cathing the mirror of the stars" are their degree projects.

Taming is an experiment and a written assignment about the development of ProjectMorpheo, which was my degree project at Stockholm University of the Arts.

ProjectMorpheo is a participatory experience designed to explore the fragile connections between the content of our dreams and the physical materials that surround us. To give a chance for contemplation the project uses meditation and an experimental form of a contemporary puppetry technique: material animation.

Taming Amorphalia is a fictional documentation of the intrapersonal happenings, the experiments and experiences that influenced me during the development of ProjectMorpheo. The aim is to introduce the intuitive process behind the project through the form of a text based RPG. 

Devising, creating a universe from scratch viewed from the eyes of the makeup and wigdesigner.

 This master thesis researches the possibility for the established musicals to reach via translanguaging to new audiences of underrepresented language groups. The essay focuses on the musical In the Heights and the Spanglish fenomenon. The tools given can be used as a tool for any cultural and group including activities. There are suggestions on how to handle the dramaturgy and how to elaborate the scripts without using translations and text machines on stage. It also reflects on what hurdles and difficulties you might find during the process. It touches the subject of cultural appropriation, stereotypes and how to avoid and deal with these matters in a respectful way.

Hur skulle vi tala om färger­na om inte den stora pesten brutit ut i London 1665?

Om inte en hemförlovad ung student gjort den avgörande observationen att färg är ljusets primära egenskap - vad skulle filosofer, diktare och må­lare då strida om? Eller enas kring? Den här boken är en hyllning till Isaac Newton.

Boka ser på tekstens og dramaturgens rolle i teaterkompaniet Verk.

The essay traces two separate lines of argumentation in Artaud's The Tneater and its Double: one concerning the establishment of theatre as a modern art form, the other a metaphysically motivated critique of rationality. The first of these lines is read as adaptable to Clement Greenberg's scenario of modernist painting; the other is read as a forerunner to Jacques Derrida's project of deconstruction. The focal point of the discus­sion is Derrida's essay "The theatre of cruelty and the closure of representation". Tracing Derrida's reading the essay shows how his conclusions on Artaud's project are based upon an identification of technical and philosophical arguments: his written efforts to establish theatre as a modern art form are cited in support of the anti-rational project that he wanted to canalize through the theatre aad vice versa. This identification of discourses leads Derrida to discard the theatre of cruelty as logically impossible, despite providing aa essential contribution to understanding Artaud's concept of the Double. The essay then suggests a modified reading in which Artaud 's two discourses are read as independent of aad irreducible to each other, still taking Derrida's understanding of the Double into account. The essay argues that once such a separation is made, the theatre of cruelty may be read as a relation of original difference, aad thus logically possible.

This article reflects some experiences of being a curator of live art in a black box theatre,like the Black Box Teater in Oslo. It touches upon the question of curating as such andhow it influences the notion of what theatre is when it is applied to such a context. Therelational aspect of theatre is being examined, using references to Michael Fried andAntonin Artaud.

a book on reading, writing, memory and forgetting in a library of living books 

 Avhandlingen belyser sentrale problemstillinger i Le Théâtre et son Double (1938), en samling essays, brev og manifester der Antonin Artaud (1896-1948) tar til orde for en radikal omveltning av europeisk teater, og samtidig fører en radikal kritikk mot europeisk tenkesett, kultur og menneskeforståelse. 

Jeg hevder at Artaud fører to forskjellige argumentasjonsrekker som må holdes atskilt om vi skal forstå hans kunstneriske og kritiske prosjekt. Der han på én side angriper psykologi, språk og rasjonalitet søker han på den annen side å etablere teater som selvstendig kunstform. Når disse to prosjektene leses under ett tas Artaud gjerne til inntekt for en metafysisk essensialisme, der teatret er ment å bryte gjennom språk og representasjon for å nå et grunnleggende virkelighetsnivå. Mot dette hevder jeg at Artauds kritiske og estetiske prosjekt er anti-essensialistisk. Dette via en kritisk lesning av Jacques Derridas ”Le théâtre de la cruauté et la clôture de la représentation” (1967). Der Derrida hevder at Artaud søker å overvinne repetisjonen som gjør det umulig å isolere mening som identitet, hevder jeg at Artaud søker å skape et teateruttrykk som kan anerkjenne repetisjon. 

Videre påpeker jeg hvordan Artauds bruk av metafysisk ladde begreper som ”krefter” kan forstås som retoriske strategier heller enn referanser til religiøs og esoterisk praksis. Ved konstant å peke på noe som overskrider dem, og slik ivareta deres potensialitet, søker Artaud å holde begreper, språk og kultur åpne for forhandling. Dermed inviterer han oss til å ta aktivt del i konstitueringen av virkeligheten, men han insisterer samtidig på at også mennesket er underlagt repetisjon; vi er ikke frie til å definere oss selv som vi vil. Dette vilkåret, som Artaud kaller grusomhet [la cruauté], står sentralt for hans kritikker så vel som hans teatersyn. Jeg diskuterer også Artauds begreper ”livet” [la vie] og ”det dobbelte” [le double] i lys av disse problemstillingene. 

Rant 1 er litt som Jon Refsdal Moe selv: Den ligner ikke på så mye annet. Boka er sylskarp kulturkritikk, like mye som den er en helstøpt roman. Med en fuck alt-holdning og et kalibrert blikk, skal det meste av omverdenen få gjennomgå i denne forrykende ranten, enten det er «avokado på rug» eller fennikelsorbet på Sentralen, Espresso House eller Joe & The Juice, Generasjon X eller «Livet!» og «Litteraturen!» selv. Jon Refsdal Moe (f. 1974) er for mange kjent som kritiker, tidligere teatersjef på Black Box teater, ph.d i teatervitenskap eller dekan ved Teaterhøgskolen. Dette er hans første bok.