Ett försök att ringa in och diskutera en tradition inom film som skulle kunna kallas barngotik. En viss blandning av skräckfilm och barnfilm med barn i huvudrollen. Med utgångspunkt i min egen filmiska praktik som regissör och manusförfattare diskutera jag vad denna tradition öppnar upp mot för tankesätt, politiskt och filosofiskt, och hur det relaterar till surrealism och gotik. Jag använder mig även av Mare Kandres författarskap som inom litteraturen kan sägas arbetat inom just barngotik och de frågeställningar som kommer upp; Hur kan man öppna upp för ett barnperspektiv genom användandet av atmosfär, skräck, förebådan och genom att använda sig av "det okända", och vad betyder det att göra det i film?