Hos mig har det alltid funnits en nyfikenhet att utforska gestaltning och se hur långt det går att tänja på en karaktärs uttryck i olika riktningar. Den här nyfikenheten har växt under tiden jag sjungit opera just för att opera är en konstform där mycket är förutbestämt av ramar så som notbild och tempo. Jag undrar därför hur mycket jag som sångare kan påverka min karaktärs uttryck och motiv utan att förlora textens innebörd eller kliva utanför de musikaliska ramarna. I denna uppsats utforskar jag vad det ger en sångare att dra känslorna som karaktären känner till sin spets och gestalta samma roll i ett brett känslospann, en undersökning om att våga tänja på ramarna i scenisk gestaltning.