I denna videoessä utforskar jag det absurda, inte som ett tema jag aktivt valt att arbeta med, utan som något som successivt trätt fram ur mitt konstnärliga uttryck. Det absurda har inte varit en intellektuell utgångspunkt. Snarare en känsla som tagit form genom processen att skriva, iscensätta och filma. Det var först när jag började analysera och reflektera över mitt arbete, som jag kunde se en tydlig linje, ett slags återkommande förskjutning i tonen, i logiken och i rytmen som pekade mot det absurda som en bärande kvalitet.

Denna essä är ett försök att förstå det uttryck som uppstår när filmen bryter mot realismens struktur, men samtidigt lyckas skapa emotionell trovärdighet. Det är i det till synes motsägelsefulla, när något är osannolikt men samtidigt känns sant, som mitt filmspråk börjar ta form. Jag har velat undersöka hur detta uttryck uppstår, inte genom berättelsen i sig, utan i hur berättelsen gestaltas: i kameraarbetet, i skådespelarnas spelstil, i dialogens relation till bildens rytm och i det rum som skapas mellan filmens inre logik och publikens upplevelse.

Det absurda i min praktik manifesterar sig ofta i den förhöjda verkligheten – en spelvärld där karaktärer agerar utifrån emotionella drivkrafter som inte alltid följer en rationell struktur. Det kan handla om små förskjutningar i tonträffen: att en blick dröjer för länge, att kameran stannar kvar när allt i scenen tycks be om att vi ska gå vidare. I dessa skavande ögonblick, där bild och innehåll inte fullt ut överensstämmer, uppstår något som varken är ren komik eller ren tragik, utan en blandform där båda dessa känslor samexisterar. Det är just i denna ambivalens som det absurda får sitt uttryck.

I min tidigare praktik har jag ofta rört mig i gränslandet mellan realism och förhöjd fiktion. Men under min utbildning har jag blivit alltmer intresserad av att undersöka hur formen i sig kan förstärka berättelsen. I denna essä har jag därför närmat mig det absurda inte bara som en tematik, utan som en metod, en motor som får forma bildens uppbyggnad, skådespelets ton, och inte minst berättelsens dramaturgiska struktur. Det absurda blir här ett sätt att tänka kring filmens grundläggande byggstenar: vad innebär autenticitet i en filmisk värld där verklighetens logik satts ur spel?

Det absurda uttrycket visar sig i mitt arbete sällan genom storslagna visuella gester eller tillspetsade situationer. Istället kommer det till uttryck i friktionen mellan olika element – i hur en scen är komponerad, i skådespelarens fysiska närvaro, i kamerans oväntade val att stanna eller vänta. Det handlar inte om att skapa konstighet för konstighetens skull, utan om att bygga en värld där känslan får vara utgångspunkten, även när den känslan strider mot det vi rationellt förväntar oss. Det är i denna emotionella logik, snarare än en narrativ sådan, som det absurda får sin kraft.

Genom att arbeta med längre tagningar, stiliserade dialoger och iscensättningar där kameran själv kommenterar det som sker, har jag försökt utveckla en form som inte speglar verkligheten, utan som bygger en egen trovärdighet. Det absurda blir då inte något som ”händer” i berättelsen, utan något som uppstår i sättet berättelsen får liv; ett resultat av de val jag som regissör gör i varje led av produktionen. På så vis blir det absurda inte en effekt, utan en hållning – ett sätt att förstå och forma berättandet.

Genom utdrag ur mina filmer Kära mor (Solin, 2025), En lek för två (Solin, 2025) och Besatt, (Solin, 2025) ett pågående manusarbete, vill jag belysa hur det absurda uttrycket vuxit fram i min praktik, inte bara som en tematik, utan som ett konstnärligt verktyg. Syftet är att undersöka hur detta uttryck kan användas som metod för formskapande, och hur det påverkar publikens upplevelse av berättelsen.