Denna studie undersöker hur ljuddesign i teater kan röra sig mellan semiotisk meningsproduktion och affektiv intensitet. Utifrån arbetet med ljuddesignen till föreställningen Ingen utgång analyseras hur olika konstnärliga arbetsmetoder påverkar publikens kroppsliga och emotionella upplevelse. Studien utgår från teorier inom semiotik (Charles Sanders Peirce), affektteori (Gilles Deleuze), dadaismens slumpprinciper (Tristan Tzara) samt Erik Hoels teorier om brus och försvagade tillstånd. Genom loggbok, reflektioner och praktiskt konstnärligt arbete undersöks hur ljud kan fungera både som meningsbärande tecken och som en kraft som verkar bortom tydlig representation. Resultatet visar att semiotiska arbetsmetoder ofta leder till tydlighet och förutsägbarhet, medan mer intuitiva och slumpbaserade processer kan skapa starkare affektiva upplevelser och känslor av friktion, mystik och nyskapande. Samtidigt framkommer en risk att alltför otydliga konstnärliga val upplevs som tomma eller meningslösa. Studien argumenterar därför för en balans mellan struktur och brus, där traditionella tecken försvagas snarare än helt upplöses. Slutsatsen är att konstnärliga processer som öppnar för osäkerhet, intuition och kontrollförlust kan bidra till nya former av estetisk erfarenhet och affektivt engagemang inom scenkonst.