Syftet med denna studie har varit att artikulera relationella aspekter i min praktik genom dialog med ett posthumanistiskt perspektiv - som innebär en syn på det mänskliga subjektet och kroppen som relationella och i konstant blivande genom intra-aktion med andra, inbegripet den materiella världen och icke-mänskliga aktörer. Det gäller i det här sammanhanget en praktik som jag situerar inom modern/nutida dans, och som jag betraktar som varandes i blivande. I denna danspraktik finns ett särskilt intresse för att arbeta samskapande, multimodalt och med perception som material - vilket relaterar till hur jag genom processen kom att förstå materialitet som i ett kännande av kroppen som ihopkopplad med en taktil miljö på ett faktiskt och imaginärt plan.

Forskningen har tagit form genom eget studioarbete och en samskapande process med en dansare, och genom möten med studenter i dansutbildningskontext. Ett dialogiskt förhållningssätt har varit närvarande i hur jag kontinuerligt hämtat respons från deltagare, som givits agens att tillsammans med mig utforska vad praktiken kan handla om och vilket kunskapande den aktiverar.

Studien undersöker mer specifikt samspelet mellan dans, skrivande/språk och materialitet i min praktik. Ett diffraktivt angreppssätt blev relevant för att undersöka hur dessa aspekter överlappar och tillsammans formar min praktik genom sin ömsesidiga påverkan. Med inspiration från postkvalitativ metodologi har jag försökt upprätta format som möjliggör för material att delta på olika sätt och ingå i nya konstellationer, och vidare lyssnat till vart de nya relationer som uppstår leder mig. Följande forskningsfrågor växte fram under resans gång:

- Hur kan en diffraktiv praktik mellan dans, skrivande och materialitet ta sig uttryck och bidra till utvecklingen av en egen konstnärlig-didaktisk praktik?

- Vad uppstår i och genom mötena mellan dans, skrivande och materialitet och hur möjliggör praktiken att utforska relationell upplevelse i dans? 

Jag kom att förstå diffraktion i relation till mina material dels som ett förhållningssätt som redan var närvarande i hur jag börjat använda en loop mellan dansande och skrivande som ett sätt att diffraktera mina dansmaterial - förstått som i hur dessa "öppnas upp" för en slags mångfald och kollektivt världsbyggande genom att mina egna och deltagares associationer, affekter, minnen och rhizomatiska tankegångar får adresseras, ta plats och på olika sätt förändra och generera praktiken vidare. Dels har forskningen formats genom göranden som jag betraktat som en serie diffraktiva händelser, genom vilka jag skapat överlappande situationer där aspekter av dans, skrivande/språk och materialitet läses genom varandra. Genom dessa händelser har jag fått syn på och blivit med min praktik på nya sätt. 

Studien bidrar till en konversation kring hur vissa posthumanistiska begrepp såsom assemblage och intra-aktion, och ett diffraktivt angreppssätt, kan mobiliseras i dans-konstnärlig och pedagogisk praktik och forskningsbaserad dansundervisning. Den lyfter också potential för danspedagogik relaterat till embodied learning och ett dialogiskt, kritiskt och feministiskt förhållningssätt.  

Studiens praktiska exposition såg jag som en fortsatt del av forskningen och som en ny relationell och diffraktiv händelse. Expositionen innehöll undervisningsexempel och deltagande övningar, presentation av några nedslag i analysen samt en performativ del som visade på den konstnärliga praktiken.