SLUTSATS:

För  att  nå  min  egen,  djupaste,  svarta  spegel  hade  jag  behövt  ”möta  mitt  eget  mörker”, som Soran Ismail beskriver det i Absolut Svensk… Gjorde jag det? Njae… Jag hade gärna utforskat mina fördomsfulla sidor mer, för att se var jag själv står på  skalan  mellan  Tes och  Antites.  Soran  gjorde i avsnitt 1 ett vetenskapligt  fördomstest, där reaktioner registrerades för att ta reda på fördomar en ”inte vet om att den har”. Någon liknande miljö eller metod (vetenskaplig, existentiell eller psykoanalytisk)  möttes  jag  inte  av  under  kursen  där  jag  kunde  ta  mitt  fördomsprojekt  så  mycket  längre,  däremot  synliggjordes  en  undangömd identitet  hos  mig  själv  som  jag  har  haft  fördomar  kring,  baserat  på  ett  internaliserat  förtryck.  I  min  vilsenhet  kunde  jag  orientera  mig  mot  att  börja utforska detta ämne parallellt i samband med självreflektionen.  

Jag  vill  alltså hävda  att  desorientering,  att  gå  vilse,  är  startpunkten  för  självreflektion.  Och  att  självreflektion  i  samband  med  kommunikation  och kunskap är det som krävs för att krossa fördomar.

Konst bör därför sträva efter att inleda en process av självreflektion, för att det betraktande  subjektet  ska  kunna  spegla  sig  i  sin  egen  svartaste  spegel  – där  fördomen existerar inom en.