Denna uppsats syftar till att undersöka glappet, eller skavet, mellan den konstnärliga praktiken och den ”apparat” som behövs för att producera en föreställning. Som metod har jag använt mig av att jämföra mera ingående tre olika internationella residens program i Europa. Valet av att använda residens som metod är för att jag anser att det är det mest lämpliga exemplet för att illustrera arbetsförhållandena för ett konstnärligt arbete, framförallt när det gäller dans och koreografi. Resultaten indikerar att det finns en komplexitet mellan konstnärlig praktik och produktion samtidigt som det finns ett behov av ökad delaktighet, bättre kunskap och större ansvarstagande inom scenkonsten.